Lyktstolpen vann. Ett halvår efter den forne S-ledarens avgång är det fortfarande 237.000 personer som ”gillar” Facebooksidan ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?”
– Ett typexempel på slacktivism. Det finns inget riktigt syfte, men människor får en chans att uttrycka sitt missnöje utan att någon egentligen tar ansvar för vad det ska leda till, säger Szofia Jakobsson.
Jakobsson är konsult inom sociala medier och författare till texten ”Slacktivism – Det oengagerade engagemanget” i antologin ”Sociala? Medier?” (Manifesto, 2011) Det är onekligen svårt att tänka sig att en hjord av lyktstolpsvurmare skulle samlas på Mynttorget i skymningen, med plakat, slagord och generatordrivet ljudsystem. Några sittstrejker utanför stora glassbolag har inte heller synts till, trots att mängder av människor sänt ut digitala krav på att till exempel glassen lakritspuck ska tas tillbaka i sortimentet. Företag har inte varit sena att dra nytta av sådana fenomen, menar Jakobsson. Och journalisterna följer med. Klick läggs till klick, och plötsligt finns en kollektiv åsikt att rapportera om.
Annons:
– Som medielandskapet ser ut nu har slacktivism stor möjlighet att få effekt eftersom traditionella medier gärna lyfter upp det som är ”mest omtalat på Twitter just nu” för att visa på en opinion. När de medierna mognar så tror jag att det kommer att bli svårare att nå ut på det sättet, säger Jakobsson.
Vid sidan av glasslängtan och hatsidor mot politiker finns en flora av initiativ som fötts ur något annat. Efter jordbävningen på Haiti uppstod en mängd Facebookgrupper där grundaren lovade att skänka ett visst belopp till de drabbade för varje användare som anslöt sig. En dryg miljon människor hörde ropet från gruppen ”9.999.999 fans and I will empty my bank to help Haiti”. Den numera nedlagda gruppen ”Eartquake Haiti”, med det uttryckliga syftet att erbjuda människor att lämna ”generella kommentarer” kring naturkatastrofen, samlade nära 300.000 medlemmar.
– Jag skulle säga att slacktivism är höjden av egoism, det är ett slags godhetsonani, säger Micke Kazarnowicz, bloggare och hbt-aktivist som kritiserat fenomenet i flera sammanhang.
Han menar att slackeraktivism per definition inte fyller någon funktion förutom att slacktivisten får känna sig god och skylta med det.
– Aktivism måste innebära en möjlighet till förändring för någon och oftast är det en kostnad förknippad med det. Om jag vill att malaria ska utrotas så hjälper det inte att gå med i en Facebookgrupp – jag kanske faktiskt måste donera pengar till forskning eller myggnät.
Han anser att nätet absolut kan vara ett bra verktyg för att samla ihop folk, men att man måste fundera på hur det ska användas.
– Det kommer inte att hjälpa att jag twittrar ut att Dawit Isaak har varit fängslad i tio år, däremot kan det säga något om jag fysiskt släpar mig ut på en demonstration. När man sprider ett budskap via sociala medier så har man ju gjort något, men det är fortfarande lite på gränsen. Tycker man att något är tillräckligt viktigt så kanske man ska ge det lite mer, säger Micke Kazarnowicz.
På världens största människorättsorganisation är man inte främmande för det lilla, som att byta ut sin profilbild på Facebook eller att skriva sitt namn i ett formulär.
– Jag tycker inte att man ska underkänna människor som tar ställning och säga att de är slackers. Det är en tråkig och cynisk inställning, säger Jimmy Mannung som arbetar med mobilisering på svenska Amnesty.
– Det är svårt att få ensamrätt på individer i dag, de flesta väljer inte en enda organisation och är den trogen resten av livet. Många små insatser är nog den chans vi har.
Att sätta den dödsdömde och senare avrättade Georgiafången Troy Davis ansikte framför sitt eget i diverse sociala medier kan inte vara det enda sättet, medger Mannung, men han menar att det kan skapa en spridningseffekt som gör att frågan om dödsstraffet sätter sig i det kollektiva medvetandet.
– Det här är ofta väldigt organiskt. Folk har ett starkt behov av att ”göra något” för att markera sin avsky och kan känna samhörighet med andra som gör samma sak.
Sedan jobbar ju Amnesty mer organiserat med att till exempel samla in namnunderskrifter för att sätta press på ansvariga myndigheter, säger Mannung.
Underskriften kan beskrivas som den viktigaste valutan i slack- och klicktivismens universum, och med en teknikutveckling som möjliggjort enkla lösningar för namninsamlingar på nätet har ett antal sådana sajter dykt upp de senaste åren.
Bland de större finns 38 Degrees och Avaaz; den senare gick i tisdags ut med att man nu har tio miljoner medlemmar i sitt globala community. Här uppmanas människor att ta ställning mot allt ifrån homofoba lagar i Uganda över skövlandet av den tasmanska urskogen till korruption i Brasilien, varpå deras namn skickas vidare till berörd makthavare.
I vilken kurs dessa tusentals – ibland miljontals – underskrifter egentligen står är dock omstritt. Vad är det värt som inte kostar något? Att Avaaz tar åt sig äran för nya lagförslag och avblåsta avrättningar är väntat, men även till exempel den brittiske Labourpolitikern David Puttnam säger till The Guardian att ”Avaaz har fått en enorm betydelse” (2011-07-20).
Tom Sander, som forskar på det civila samhällets engagemang vid Harvards Kennedy school of government, menar däremot att det blir lättare att avfärda en politisk handling ju mindre den kostar att utföra. I en intervju med Philadelphia Inquirer (2010-12-27) berättar Sander att när han arbetade för den demokratiske senatorn Edward M Kennedy var det en ”sanning” i maktens korridorer att digitala underskrifter var mindre värda än de som samlats in på papper. Samma devalvering gällde brev där innehållet kopierats från nätet.
Om aktivismen måste kosta är det nog rättvist att säga att Stéphane Hessel har betalat sin del. Som medlem i den franska motståndsrörelsen var han i andra världskrigets slutskede fånge i koncentrationslägret Buchenwald och lyckades med liten marginal undkomma döden. I dag är han den ende överlevande från den grupp som 1948 formulerade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och utkom förra året med den tjugosidiga skriften ”Indignez-vous!” (”Säg ifrån!”, Louise Lindfors förlag, 2011) som på tre månader sålde 950 000 exemplar i Frankrike.
– Jag tror att boken kom vid ett särskilt ögonblick i den moderna historien, ett ögonblick av ångest och missnöje. Den ekonomiska makten har ett mycket starkt inflytande över politiken, och regeringar kan inte tillmötesgå sina befolkningar, säger Hessel när DN träffar honom på ett soligt hotellrum i Stockholm.
Han är 93 år, på ”den sista etappen”, och glad att han hinner påminna om det motstånd som präglat hans liv. Han skriver: ”Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade stridbara och starka.” Ska det tolkas som att det inte spelar någon roll i vilken riktning motståndet går?
– Det är en intressant fråga. För min del är motståndet bara meningsfullt om det riktas mot något som är tydligt, som man har kunskap om och som man vill förändra. Men det går längre än så. När man bär på ett generellt missnöje, vilket är fallet på många håll just nu, så får begreppet en annan betydelse. Det betyder att vi vill vara kreativa, och att vi hindras från att vara det. Motståndet blir ett sätt att uttrycka sig.
Stéphane Hessel gör ingen skillnad på gatan och nätet som arena. Han säger till och med att skälet till att han litar på den unga generationen är dess stora kapacitet att hantera nya kommunikationsmedel. Den kapaciteten kan också hänga ihop med graden av politiskt engagemang, visar en aktuell studie från California-universitetet. Studien visar att ungdomar som ägnar mycket tid åt internet oftare är aktiva i medborgerliga och politiska frågor och exponeras för fler ståndpunkter än andra.
– Ert sätt att uppröras kommer att ta nya uttryck som kommer att vara mer effektiva än gatudemonstrationer. Den mobilisering som sker och kommer att ske kommer att ta nya former, kanske sådana vi inte ens känner till, säger Hessel.
En återkommande tolkning av begreppet slacktivism, och som är den definition som används på Wikipedia, är att det rör sig om ”feelgood-aktivism som inte åstadkommer någon social eller politisk påverkan”. I andra sammanhang inkluderas även handlingar som visserligen kan ge resultat men som innebär minimal insats från individen. Det avgörande tycks vara ett element av slapphet.
– Vid första anblicken skulle jag absolut säga att det är bra om man kan uppnå resultat utan för stora uppoffringar. Men motståndet är också ett sätt för den mänskliga själen att bli mer öppen och tillfredsställd och det kräver ett visst mått av ansträngning. Om en handling är för lätt så tror jag inte att den bygger upp din karaktär som människa. Jag tror att man blir mer sig själv genom att lägga engagemang i sina handlingar, och på det sättet kan det finnas baksidor med slacktivism, säger Hessel.
Den amerikanska statsvetaren Jodi Dean menar till och med att viss form av klickaktivism verkar avpolitiserande och negativt på människors engagemang. I essän ”Communicative capitalism: Circulation and the foreclosure of politics” från 2005 skriver hon att folk misstar sig och tror att deras klick innebär aktivitet och påverkan när det i själva verket rör sig om något annat, om interpassivitet.
Begreppet myntades av den österrikiska filosofen Robert Pfaller, och syftar på när ett mellanled, en fetisch, är aktiv i individens ställe. Klassiska exempel på sådana fetischer är det buddistiska bönehjulet och tv-komediernas inspelade skratt. Dean menar att den klickande aktivismens interpassivitet förhindrar verklig handling och verklig aktivitet.
Liknande tankar finns hos den brittiske författaren Mark Fisher, som i september var i Stockholm för att tala om sin nyöversatta bok ”Kapitalistisk realism” (Tankekraft, 2011). Fisher talar om en utbredd uppgivenhet bland, åtminstone brittiska, ungdomar, något han benämner ”reflexiv impotens”. De vet att deras situation är dålig och att de inte kan göra något åt den, vilket blir en självuppfyllande profetia.
Fisher, som undervisar på Goldsmiths University of London, hävdar att många av hans studenter befinner sig i ett konstant deprimerat tillstånd där de blir oförmögna att göra något annat än att söka olika former av njutning. Det handlar dock inte om att moralisera över slöa ungdomar, menar Fisher. Utan om en strukturell förändring där ungdomarna befinner sig mitt emellan gamla disciplinsystem och konsekvenserna av att ständigt vara inkopplade på ett flöde av kommunikationsstimuli i form av sms, Twitternotiser och Youtubeklipp. De rådande konsumtionssystemen uppmuntrar studenterna att vilja konsumera litteratur av Nietzsche på samma sätt som de konsumerar en hamburgare, trots att ”detta osmältbara, denna svårighet är Nietzsche.” I detta sammanhang skulle lockelsen i slacktivismens snabba och sockriga tillfredsställelse alltså bli begriplig.
Detta är ett utdrag. Läs hela artikeln här.
Publicerad i Dagens Nyheter 16 oktober 2011
Kristina Lindquist 