Recension: ”Oblivion high” av Ms Mandu, alias Johanna Koljonen och Nina von Rüdiger

Som ung och uttråkad i en av Stockholms norra och livlösa förorter fanns det ett enda som kunde trösta: ”Vi bor i alla fall inte i Upplands Väsby.” Och det kan inte vara en händelse att mangastudion Ms Mandu förlagt sin magiskt realistiska serieroman till den lilla tätorten mellan skogen, Mälaren och Arlanda. Upplands Väsby är sakprosa, som här krockar med fabelns tilltal och väsen i en taggigt stiliserad mangadräkt.

Johanna Koljonen och Nina von Rüdiger har fått fina recensioner i hemlandet Finland, där det första bandet av ”Oblivion high” kom ut redan 2008. Men det var tydligen först efter seriegenrens totala triumf som en svensk förläggare vågade ta sig an konceptet ”Breakfast club” möter klassisk folktro.

Nyblivna högstadieeleven Soon Mi har det inte så lätt. Inte nog med att hon och bästisen Nin snabbt landar i botten av skolans hierarkiska system; den japanske utbytesstudent som ska bo hemma hos henne visar sig vara ett komplett freak, som badar naken på friluftsdagar och spelar polskor på lektionen. Och med sitt vackra, vuxna anlete liknar han ju inte alls den Masato Takahashi som skrev det där brevet från Hokkaido…

Författarna kapitaliserar skickligt på den ljuva fasa som människor i den här delen av världen känt inför den gåtfulla varelse som förleder oss ner i sjön. Namnen varierar – Strömkarlen, Näcken, eller engelskans Nix, som blir centralfigurens namn i den här kusligt raffinerade historien.

Detta är ett utdrag. Läsa hela texten här.  

Publicerad i Dagens Nyheter 24 mars 2012

Recension: ”Genom den trånga porten”, Södra teatern

Svenska kyrkan, nittiotal. En konfirmandledare förklarar hur det ligger till: ”Den största synden är att tro att man klarar sig utan Gud.” Du skall visserligen icke dräpa, stjäla, begå äktenskapsbrott eller bära falsk vittnesbörd, men framför allt ska du varken nu eller senare tro dig vara en vuxen människa i egen kapacitet. Vi måste, som bekant, bli som barn. Så lämpligt då att Karen Armstrong i formell mening fortfarande var ett barn när hon 1962, uppfylld av religiöst begär, gick in som postulant hos ordenssystrarna i The Society of the Holy Child Jesus.

Hon slits i stycken av att resa ifrån sina ”söndagskatoliker” till föräldrar, men förväntas lämna betydligt mer utanför klostermurarna. Utbildningen till nunna går i allt väsentligt ut på att mala sönder sin identitet till stoft och bli likgiltig inför sina egna tankar – som ”en gammal människas käpp”. Dokets doktrin är i sin essens att ”den sanna vägen leder bort från jaget”, som Armstrong skriver i sin självbiografi från 1981.

Skådespelaren Sara Lindh fick 2009 fina recensioner för sin uppgörelse med en frireligiös bakgrund i den personliga monologen ”Carola & jag” på Teater Giljotin. Med föreställningen ”Genom den trånga porten”, baserad på Armstrongs text, återvänder hon nu till kyrkorummet och dess potential som arena för det mänskliga dramat. Att lyckas dominera den ödsliga scenen som Lindh gör kräver sin skådespelare, även om hon ibland slår över i det teatrala och ansträngda. Hon har särskilt ett sätt att, när något är viktigt, betona stavelse på stavelse – det är inte särskilt lyckat.

Detta är ett utdrag. Läs hela texten här.

Publicerad i Dagens Nyheter 25 mars 2012.