Recension: De jag egentligen är, Unga Klara

”Du kan vara allt du vill.” Vi ligger i en ring på golvet med fötterna utåt, som en stor sol. Någon smyger runt och viskar i våra öron att ingenting är färdigt och bestämt, och innan dess har vi under nästan en timme fått träffa Zlatan, haft superkrafter, agerat träd i skogen och packat väskan åt en familj på flykt.

Unga Klara är på turné i mellanstadieklasser i Stockholms län med en nyskriven pjäs av Erik Uddenberg och efterfrågan har tydligen varit glupande. ”De jag egentligen är” i regi av Gustav Deinoff är en del av ett landstingsfinansierat ”hälsopedagogiskt kulturprojekt” i syfte att stärka den psykiska hälsan hos barn och unga genom teater. Ni hör ju hur det låter – det hade kunnat gå hur illa som helst – trots att det är Unga Klara – men det gör det inte. Det går bra, och vi får ett pionjärverk till teaterlek serverat i ett klassrum i Solna. Ett som ställer identiteter på huvud och erbjuder nya alternativ: Jag är en tolvåring som hänger på nätforum som mitt alter ego Ove, 55-årig flugfiskare. Jag är Lovisa som går på Riche i tajta stövlar eller ett modigt barn som är med och leder motståndet mot Saddam. Jag har sett krig, jag kan flyga. Titelns pluralform är ingen slump; det ständigt omhuldade idealet att ”vara sig själv” går kanske rent av lättare att förverkliga för den som ser att det går att vara flera, samtidigt. Det är sjövilt och intelligent genomfört.

Tre roterande skådespelarpar ingår i ensemblen och delar på de namnlösa rollerna A och B, som är namnlösa bara i bemärkelsen att de kan heta Tomas, Fasoulh, Sara och alla andra namn.

Detta är ett utdrag. Läs hela texten här.

Publicerad i Dagens Nyheter 9 december 2011.

Recension: Undermän, Södra teatern

Det ska vara en man i höst, om någon tvivlade. Är han inte en efterbliven amöba som bör utrotas – som i Valerie Solanas Scummanifest – så är han onödig, vilsen, metrosexuell, ny, modern och framför allt ständigt i fokus. Killarna i Olle Strandbergs ”Undermän” är mest av allt övergivna och vem som helst som någonsin blivit lämnad kan känna med deras smärtsamma brist på riktning och sammanhang.

Den som inte är hemma i cirkusvokabulären kan upplysas om att en ”underman” är den som står på marken i ett akrobatiskt pas de deux: den som lyfter, stöttar och tar emot den partner som kastar sig mot himlen i glittrande volter. Och här har vi nu tre ensamma undermän som inte vet vad de ska göra av sig själva. Men som de säger, historien får inte sluta med detta, så de gör vad de kan. I den skogshuggarskjorta som gått från grovarbetarplagg till hipsteruniform springer de omkring och agerar ut ett slags manlighet genom att lyfta tunga saker och lösa Rubiks kub på väldigt kort tid. Efter hand dyker nya talanger upp och krampen släpper, allt i sällskap av Andreas Tengblads sorgsna indiecello.

Inför det visuella intrycket är det bara att ge sig – det är häpnadsväckande. Det är trots allt Cirkus Cirkör vi har att göra med, vilket betyder att scenen intas av folk utan minsta respekt för vad som är upp, ner och fysiskt möjligt. Det jongleras med kettlebells, fjädrar och kroppar, och ett stort snurrande hjul får Mattias Andersson att likna en dansande insekt på ytspänt vatten.

Detta är ett utdrag. Läs hela texten här.

Publicerad i Dagens Nyheter 8 december 2011.

På rätt sida om vägen

Det är 1992 och de är på väg in från rasten. Det är tre snygga tjejer; i den mån tolvåringar kan vara det, och de hänger med killarna på skolgården. Lite tjafs, lite »fan vad ni är omogna« och ändå dröja sig kvar. I dörren står Kerstin och verkar missnöjd. Tjejerna hör, lärarkollegan hör, alla hör och det är meningen: »De beter sig som luder. Det där är framtida våldtäktsoffer«.

Det här var på den tiden då en förortsskola i Stockholm fortfarande kunde hysa elever från gräddiga villor, radhus och miljonprogram i samma klassrum. Jag (Kristina) var löjligt ung när insikten om vikten av att bo på rätt sida om vägen föll in i mig. Tror ni att någon tvekade om vilken klasstillhörighet de där små »slamporna« bar med sig i sina skolväskor?

Några år senare kunde vi ha varit med i Fanny Ambjörnssons I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer (Ordfront, 2004). Hon följer ett trettiotal elever på Barn- och fritids- respektive Samhällsvetarprogrammet som alla brottas med trånga normer, inte minst sexuella. Boken visar hur den hotande horstämpeln är starkt kopplad till klass, där Barn- och fritidstjejerna anses billiga oavsett beteende. Men de tar det tillbaka. Kallar lekfullt varandra för hora och ger killar småmynt efter sex, som för att hinna före. De är besläktade med deltagarna i dagens slutwalks och med de 343 »salopes« som 1971 gick ut och berättade om sina illegala aborter i Le Nouvel Observateur. »Trashiga« kvinnor kan absolut ha en positiv sexuell frihet som »fina« flickor saknar, men det var knappast det min mellanstadielärare hade i tankarna när hon drog en linje som skilde rena från smutsiga.

Det som står klart är att den som intresserar sig för sexualitet till slut också blir tvungen att fundera på hur skillnader i status, pengar och rörelsefrihet påverkar mänskliga relationer. Och det är precis vad Ottar gör i det här numret, där ni får möta kärlek och sex över klassgränserna, snacka med bridgeros och kolla hur mycket den urbana medelklassen egentligen knullar i sina sönderdesignade bostadsrätter.

Publicerad i Ottar #4 2011. Beställ numret här!