På rätt sida om vägen

Det är 1992 och de är på väg in från rasten. Det är tre snygga tjejer; i den mån tolvåringar kan vara det, och de hänger med killarna på skolgården. Lite tjafs, lite »fan vad ni är omogna« och ändå dröja sig kvar. I dörren står Kerstin och verkar missnöjd. Tjejerna hör, lärarkollegan hör, alla hör och det är meningen: »De beter sig som luder. Det där är framtida våldtäktsoffer«.

Det här var på den tiden då en förortsskola i Stockholm fortfarande kunde hysa elever från gräddiga villor, radhus och miljonprogram i samma klassrum. Jag (Kristina) var löjligt ung när insikten om vikten av att bo på rätt sida om vägen föll in i mig. Tror ni att någon tvekade om vilken klasstillhörighet de där små »slamporna« bar med sig i sina skolväskor?

Några år senare kunde vi ha varit med i Fanny Ambjörnssons I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer (Ordfront, 2004). Hon följer ett trettiotal elever på Barn- och fritids- respektive Samhällsvetarprogrammet som alla brottas med trånga normer, inte minst sexuella. Boken visar hur den hotande horstämpeln är starkt kopplad till klass, där Barn- och fritidstjejerna anses billiga oavsett beteende. Men de tar det tillbaka. Kallar lekfullt varandra för hora och ger killar småmynt efter sex, som för att hinna före. De är besläktade med deltagarna i dagens slutwalks och med de 343 »salopes« som 1971 gick ut och berättade om sina illegala aborter i Le Nouvel Observateur. »Trashiga« kvinnor kan absolut ha en positiv sexuell frihet som »fina« flickor saknar, men det var knappast det min mellanstadielärare hade i tankarna när hon drog en linje som skilde rena från smutsiga.

Det som står klart är att den som intresserar sig för sexualitet till slut också blir tvungen att fundera på hur skillnader i status, pengar och rörelsefrihet påverkar mänskliga relationer. Och det är precis vad Ottar gör i det här numret, där ni får möta kärlek och sex över klassgränserna, snacka med bridgeros och kolla hur mycket den urbana medelklassen egentligen knullar i sina sönderdesignade bostadsrätter.

Publicerad i Ottar #4 2011. Beställ numret här!

Ottar i Colombia: ”Lagen var det lätta”

Åren 2006-2007 skedde en smärre revolution i Latinamerika, då både Colombia och det federala distriktet Mexico City öppnade upp sina abortlagar. Ottar har rest västerut och mött framgångar och bakslag i en fråga som aldrig verkar lägga sig.

– Gaelitooo! Jack russellterriern Gael springer omkring på kontoret och skäller, helst vill han sitta i mattes knä. Matte är Mónica Roa, advokaten som i november 2005 utmanade Colombias totalförbud mot abort i författningsdomstolen och som nio månader senare fick se det försvinna.
– Det viktigaste som hänt är att abort har blivit en fråga för Colombia. Det är inget tabu längre, folk pratar, säger Mónica Roa som är verksam på organisationen Women’s Link Worldwide.
Vilken tillgång landets kvinnor egentligen har fått till säker och laglig abort är en annan fråga, och statliga siffror talar om att knappt tusen aborter har tröskats igenom sjukvårdssystemet de senaste fem åren.
– Den där statistiken går inte att lita på – enskilda kliniker uppger att de gjort några tusen bara det senaste året.
Dessa tusental är ändå ingenting jämfört med de mängder illegala aborter som fortfarande är regel ibbåde Colombia och resten av Latinamerika. Vid tiden för domstolens beslut gjordes varje år omkring 400 000 illegala ingrepp och den siffran ser inte nämnvärt annorlunda ut idag.
– Kvinnor i större städer kan alltid gå till ett annat sjukhus och till en annan läkare, men på landsbygden är tillgången till laglig abort mycket bristfällig.
En anledning till att kvinnor avvisas är att vårdpersonal vägrar utföra aborter med hänvisning till sina samveten. I ett uppmärksammat fall från 2007 nekades en 13-årig flicka i nordöstra Colombia abort vid sju olika sjukhus med just det argumentet. Flickan, som blivit gravid vid en våldtäkt, tvingades föda barnet som sedan adopterades bort. Efter att Women’s Link Worldwide drivit fallet dömdes ett av sjukhusen till böter på en miljon kronor, eftersom flickan ansågs ha haft en otvetydig rätt till abort.
Någon generell frihet att avsluta oönskade graviditeter är det inte tal om i Colombia, men författningsdomstolens beslut anger tre fall då abort är avkriminaliserat: Efter våldtäkt, vid svåra foster- skador och/eller när kvinnans liv eller hälsa är i fara. Inga konstigheter, skulle man kunna tro.
– Kvinnor möter en väldig massa hinder när de försöker ta sig fram genom sjukvårdssystemet, det ställs upp påhittade villkor till höger och vänster, säger Paola Salgado Piedrahita.
Hon är advokat på La Mesa por la Vida y la Salud Sexual de las Mujeres som både är en organisation och ett nätverk av grupper och aktivister som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter.
– Man frågar efter olika dokument eller skickar runt kvinnorna mellan olika läkare i en process som bara pågår – medan graviditeten fortskrider.
Detta trots att de juridiska villkoren kring abort är mycket tydliga. Efter våldtäkt eller incest måste kvinnan uppvisa en kopia på polisanmälan, ingenting annat.
– Det krävs inga bevis, inga vittnen och ingen identifierad förövare. De sakerna hör hemma i en rättsprocess kring övergreppet, men har ingenting med aborten att göra. Men vi stöter på läkare som tror att de är poliser.
Dessutom, betonar kollegan Beatriz Quintero, är det väldigt få våldtäkter som anmäls, eftersom kvin norna vet vilket mottagande som kan vänta på polis stationen: Förnedrande frågor om kläder och om hon egentligen inte ”tyckte om det där”. I vissa delar av landet väger skälen att inte anmäla en våldtäkt dessutom tungt som liv och död. En rapport från i juni visar att straffriheten kring sexuellt våld som begås inom Colombias väpnade konflikt är fortsatt hög och att en viktig del i detta är att kvinnor inte vågar rapportera en våldtäkt där förövaren tillhör paramilitära grupper eller gerilla (se faktaruta).
– ”Vi dödar din familj om du anmäler”, får de höra, säger Beatriz Quintero.
Bakom en femtedel av själva övergreppen står dessutom medlemmar av landets väpnade styrkor, där militär och polis ingår.

Detta är ett utdrag. Läs hela artikeln här.

Publicerad i Ottar #3 2011.

Att hångla med en skyltdocka

Krönika publicerad i Ottar #2 2011

Kristina Lindquist pluggar sex och samlevnad med Glee och vill att vi ser på mer tv i skolan.

Så gick Juno i repris igen. Vilken skitfilm. »Fostret har naglar« säger pro-life-aktivisten och den abort som nyss kändes självklar blir plötsligt otänkbar. Om någon i filmteamet hade orkat googla hade de vetat att naglarna kommer i vecka elva – långt efter Junos besök på abortkliniken. Juno får välja vad hon vill. Men om manusförfattaren Diablo Cody är så progressiv som hon hävdat i media hade hon kanske kunnat vrida lite på att en femtonåring utsätter sig för att genomgå en högst oönskad graviditet och följande bortadoption? Kanske nämna att amerikanska kvinnors tillgång till abort är kraftigt kringskuren, att aborter inte får utföras i den vanliga sjukvården, och att antalet kliniker är få?

För det är inte oväsentligt hur abort, sex och hbt-frågor skildras i populärkulturen. 1986, samma år som den hårdföra antiabortgruppen Operation Rescue grundades i USA, släppte Madonna singeln Papa Don’t Preach och framställde det som ett radikalt val att inte göra abort. Pro-life-rörelsen applåderade. Organisationen Feminists for Life tackade sångerskan och menade (felaktigt) att »unga kvinnor kan få abort i varje gathörn«. Låten hyllades också av ingen mindre än Tipper Gore – ni vet, Al Gores exfru som är mest känd för att sätta varningsetiketter på hiphopskivor. Samtidigt uppmanade Vatikanen till bojkott eftersom Papa Don’t Preach faktiskt kunde tolkas – ja, bokstavligt.

Catherine Ashcraft, forskare i pedagogik vid University of Colorado, har visat att film, musik och tv är centrala komponenter för hur unga människor tar till sig kunskap om sex. När undertecknad som sjuåring fick sin första svindlande insikt om osäkra aborter var det via underskattade klassdramat Dirty Dancing. Dansaren Penny blir ofrivilligt gravid med äcklet Robbie och aborten är självklar; i sig makalöst i ett Hollywood där ett abortbeslut alltid framställs som ett trauma. Kampen står i stället mot pengabrist och en klåpare med smutsig kniv. 23 år senare blir Tami Taylor, huvudkaraktär i hyllade tv-serien Friday Night Lights, nästan av med rektorsjobbet för att ha upplyst en elev om var hon kan få en laglig och säker abort.

Ashcraft beklagar att populärkulturens potential i stort sett har ignorerats när det gäller utformningen av sex- och samlevnadsundervisningen i USA. Och det är bara att hålla med, även ur ett svenskt perspektiv: Enastående upplysningsfilmen Sex på kartan i all ära – både tonåringarna och jag vet att vi hellre ser tv-serien och musikalfenomenet Glee. Vilken tur då att vibratokidsen från Ohio är så sjukt sexfixerade. Det går sådär för skolans celibatförening, inte minst sedan kristna cheerleaderdrottningen Quinn visar sig vara gravid.

Glee räds inte de mest basala sexualkunskaperna. Stackars hunken Finn tror i en hel säsong att han har stått för befruktningen trots att han aldrig har haft vaginalt sex – det enda han fått utlösning i är en pool. Heta vikarien Gwyneth Paltrow kommer till undsättning och trär kondomer på gurkor och pratar relationer via Dixie Chicks. Avsnittet, som sändes den 8 mars i år, är givetvis dödskallemärkt i Mrs. Gores anda.

Men Glee var inte först med att kombinera popkultur och sexualupplysning. 1991 satt många av oss som förstenade framför Beverly Hills 90210 och rös inför kyska Donnas brandtal på föräldramötet, om vikten av gratis kondomer: »Don,t you think you ought to teach those kids how to swim?«. Att mycket har hänt sedan de vita, rika, Beverly-barnen funderade på aids och abort är dock uppenbart.

Helt enligt Ashcrafts uppmaningar om en kritisk blick på stereotypa reproduktioner tar sig Glee an vithet, funkisfrågor och heterosexism. När någon kommer ut är det utan etiketter: »Äh, vem vet? Jag blir kåt på killar, jag blir kåt på tjejer, en gång hånglade jag med en skyltdocka.« Så, kära pedagoger, missa inte de viktiga läromedel i sex och samlevnad som era elever redan glufsar i sig av sig själva. Men skippa gärna Juno på lektionstid.

Kristina Lindquist

Läs fler krönikor på Ottar.se

”Varje abort en förlust för samhället”

Publicerad i Ottar #1 2010

Riksdagens nykomlingar Sverigedemokraterna vill som enda parti inskränka den svenska aborträtten. Vissa företrädare framhåller också vikten av fler ”svenska” barn för att hejda en påstådd islamisering.

Abort efter vecka tolv ska förbjudas, om Sverigedemokraterna får som de vill.
– Läkarna kan rädda för tidigt födda barn allt tidigare. Abortgränsen bör ligga så att man är säker på att fostret inte hade kunnat överleva på egen hand, säger Richard Jomshof, riksdagsledamot (SD).
Han bedyrar att man inte är ute efteratt röra fler aspekter av den svenska abortlagen, trots att partiet skriver i ett pressmedelande att ”varje abort innebär en förlust för samhället”.
Vill ni uppmuntra folk att föda fler barn?
– Att vi behöver öka nativiteten i hela västvärlden är ganska givet. Vi måste bedriva en familjepolitik som gör att folk i Sverige faktiskt skaffar barn, som självklart ska vara önskade.
Vissa barn tycks ändå vara mer problematiska än andra. När partiledaren Jimmie Åkesson förra året gick ut på Aftonbladet Debatt och skrev att muslimerna ”är vårt största utländska hot sedan andra världskriget” framhöll han särskilt ”de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen”. Enligt Jonas Otterbeck, islamolog vid Lunds universitet, knyter Åkesson an till tankar i den så kallade Eurabiateorin. Den går ut på att Europa, sedan 1970-talets oljekris, har blivit beroende av arabvärlden och omformats till ett ”Eurabien”.
– Anhängare av Eurabiateorin anser att viljan att erövra ligger i islams och i arabers natur, säger Otterbeck och betonar att det etablerade forskarsamhället avfärdar Eurabiatanken som en konspirationsteori.
– Utmärkande för sådana är att det sägs finnas en stor hemlighet som får en mängd olika parter att agera på ett väldigt välkoordinerat sätt. Så blir arabvärldens ledare – som de facto ständigt motarbetar varandra – istället extremt koordinerade och kan diktera både vår migrationspolitik och vad som står i våra skolböcker.
En viktig del i teorin är den påstått höga aktiviteten i muslimska kvinnors livmödrar, som redan sägs ha fått städer som Malmö att ”falla”.
– Det handlar om ganska banala räkneövningar hos dessa teoretiker, i stil med att om muslimer föder åtta barn och européer bara 1,6 så kommer Europa att vara muslimskt om si och så många år. Det man missar är att det även i migranternas ursprungsländer är stor skillnad i nativitet mellan till exempel stad och land, säger Otterbeck.

SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth har en särskild avdelning för ”muslimsk demografi” på sin blogg. I ett inlägg föreslår han åtgärder för att Sverige ska förbli ”svenskt”: ”Vi behöver rikta ekonomiska incitament för att få den svenska delen av befolkningen att föda barn”, skriver han i mars 2009. Partikollegan Richard Jomshof vill inte kommentera om uppfattningen är utbredd i partiet.
– Det är inget vi har diskuterat. Men det vore bra om vi kunde ha en så pass hög nativitet i Sverige att man inte behöver ha detta som ett argument för ökad invandring, särskilt med tanke på de problem som följer i invandringens spår, säger Jomshof.

Detta är ett utdrag, läs hela artikeln på Ottar.se