Alla är inte sörjbara

Essä publicerad i Arbetaren 2 november 2009

Hur går det till när en hel värld, med få undantag, accepterar att vissa människors liv inte är värda att sörjas? Kristina Lindquist läser de feministiska ikonerna Judith Butler och Iris Marion Young, vars aktuella böcker om krig och våldsutövande sätter in frågorna, och svaren, i sitt teoretiska sammanhang – och uppmanar till politisk handling.

Lagom till sin tjugoårsdag presenterade den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem siffror på att Mellanösternkonflikten de senaste två decennierna har skördat 8 900 människoliv. Mer än 80 procent är palestinier. Och i februari hade FN räknat färdigt kropparna efter den operation som gjöt bly över Gazaremsan för snart ett år sedan. Notan landade på 1 434 palestinska liv, varav 1 199 civila, och 13 israeliska, varav tre civila. Några rättsliga processer lär inte se dagens ljus. Hur är det möjligt för en stat att komma undan med detta? Svaret ligger givetvis i ett svagt internationellt system för att hantera krigsförbrytelser, men inte bara.

Kanske skulle queerikonen Judith Butler svara att palestinierna i det allmännas ögon inte är tillräckligt möjliga att sörja. Inte tillräckligt sörjbara. Tanken om avhumanisering av fienden som ett redskap för att rättfärdiga det orättfärdiga är inte ny, men Butlers resonemang om det mänskligas karaktär kan vara det. I den nyöversatta Krigets ramar för hon fram det prekära, bräckliga, som människans gemensamma villkor; erkännandet att något levande kan dö är just det som föder nödvändigheten att vårda detta levande. Bräckligheten, skriver Butler, implicerar ”det faktum att ens liv i någon mening alltid är i händerna på någon annan”. Den förutsätter utsatthet och beroende och således, kan man tolka henne, ett ansvar även gentemot människor vi inte känner.De fem essäerna i Krigets ramar skrevs mellan 2004 och 2008, uttryckligen som en reaktion på USA:s krig i Irak. Ett krig där uppdelningen i sörjbara och icke sörjbara liv varit plågsamt tydlig.
På en mer tillgänglig konkretionsnivå står kriget och våldet i centrum även för statsvetaren Iris Marion Young (1949–2006) i hennes Globala utmaningar. Krig, självbestämmande och global rättvisa, som kom ut på svenska tidigare i år. Riden av ånger och vrede återvänder Young till sitt eget beslut att ställa sig bakom Natos bomber över Balkan 1999. Förfärad över serbiska soldaters accelererande attacker mot kosovoalbanerna svalde Young, och många med henne, västmakternas argument om det nödvändiga kriget. När det, som Young skriver, stod klart att anfallet hade underlättat för den serbiska armén att driva hundratusentals kosovoalbaner på flykt och att Nato hade förutsett detta, att strategin var att ”angripa civila och slå sönder ett helt lands ekonomi” samt att ingen av de stridande demokratierna hade tillfrågat sin befolkning – blev hon mållös. Men hur ska man kombinera en kritik av statlig våldsanvändning på den internationella arenan med kritik av nationalstatens suveränitet? Young välkomnar å ena sidan ett ökat stöd för ståndpunkten att de mänskliga rättigheternas allmängiltighet övertrumfar staternas rätt att fritt reglera det som pågår inom dess territorium. Å andra sidan oroas hon av den föreställning som ofta följer med på köpet – att det är moraliskt tillåtet och kanske också en plikt för stater att slå till militärt mot andra stater som kränker mänskliga rättigheter. Så anser flera världsledare, för Youngs del fortfarande med George W Bush i spetsen, att våldsanvändning mot ”skurkstater” är acceptabel och normal och inte kräver ”något vidare rättfärdigande bort- om det konsensus som säger att staten är en lagbrytare”.

Young hämtar sitt teoretiska ramverk från filosofen Hannah Arendts essä Om våld. Utifrån denna, och ett postulerat motsatsförhållande mellan makt och våld, menar Young att en militär intervention uttrycker maktlöshet och ingenting annat. Medan våldet har sin grund i styrkan består makten, utifrån Arendt, i det kollektiva handlandet: ”I den mån framgångsrika institutioner kana- liserar samarbete mellan ett stort antal människor, vilka förstår meningen och målsättningen med institutionerna, känner till reglerna och på det stora hela skriver under på deras operationer, förkroppsligar de makt.” Denna förståelse av makt skiljer sig kraftigt från den gängse, weberianska. Hos sociologen Max Weber är det som särskiljer staten från andra aktörer just dess monopol på legitim våldsutövning. Young tar frågan om polisbrutalitet som exempel. Hon menar att vid de enstaka tillfällen då poliser åtalas för våld mot medborgare blir de oftast friade. Även då obeväpnade personer skjutits ihjäl av flera poli- ser lyckas försvaret ofta övertyga rätten om att detta offi- ciella våld ligger inom ramen för polisens plikter. Young förklarar detta med en utbredd ideologi där statsmaktens själva fundament anses ligga i våldet. Hennes egen poäng är att det inte finns någon princip som i sig kan rättfärdiga våld. I stället måste man argumentera för att våldet vid ett givet tillfälle är den enda tillgängliga metoden att göra gott, ”att det gör mer gott än ont och att det är effektivt utan att ha oönskade, långsiktiga konsekvenser”. Med dessa rekvisit vill Young hävda att Natos krig på Balkan inte var rättfärdigat, vilket alltså kan sägas om fler anfallskrig under humanitär flagg.

Iris Marion Young är för många särskilt känd för sina bidrag i feministisk teori, där Att kasta tjejkast – texter om feminism och rättvisa (Atlas, 2006) blivit en modern klassiker. I Globala utmaningar behandlas frågan om det könade kriget genom det hon kallar den maskulina beskyddarlogiken. En stat som för krig på bortaplan förväntar sig lydnad på hemmaplan; en medborgarnas underordning, lik kvinnans i ett patriarkalt hushåll. Vår tacksamhet över husbondens skydd mot ett påstått hot antas göra att vi godtar en mer auktoritär statsmakt. Tankegångarna har före Young formulerats av Thomas Hobbes i Leviathan (1651) och har efter henne utvecklats av Susan Faludi (Den amerikanska mardröm- men, 2008). Logiken kan också vändas utåt, som i Youngs studie av USA:s angrepp på Afghanistan hösten 2001. När kopplingen till al-Qaida blev för svag omformulerades kriget till en humanitär intervention, som blev särskilt effektiv i sitt fokus på kvinnorna. Visst ska talibanerna fördömas, men någon hejd får det vara på hyckleriet, menar Young. De afghanska kvinnorna framställdes som ”exotiserade andra och paradigmatiska offer vilka behövde frigöras av de västerländska feministerna, något som bekvämt nog tog blicken från mer ohanterliga problem med genusbaserat våld, dominans och fattigdom i många andra delar av världen, inklusive det upplysta västerlandet.” Här finns en tydlig koppling till Butler, som ser sin feminism kidnappad för att rationalisera krig mot länder med muslimska befolkningar eller, som i Nederländerna, för att hålla invandrare med ”omoderna” värderingar borta från medborgarskapet. Att Youngs invändning mot humanitära interventioner reses mot våldet i sig understryks i bokens inledande kapitel, som bjuder upp till kamp kring begreppet ”självbestämmande”. Young går till storms mot den uppfattning som likställer frihet med icke-intervention. Utifrån bland annat feministisk teori argumenterar Young för att detta frihets- eller självbestämmandebegrepp inte tar hänsyn till sociala relationer och dominansförhållanden. Definitionen bör i stället handla om icke-dominans, där icke-intervention accepteras som utgångspunkt med villkoret att det inbegriper ”förhandling mellan enheter när deras handlingar påverkar varandras grundläggande intressen”. Denna förhandling tänks kunna ske genom institutionaliserade processer, vilka konkret innebär en slags global federalism. Young säger sig kritisera den liberala individualismen, men framhåller alltså ett frihetsbegrepp som inte kan beskrivas som något annat än liberalt. I andra passager framhåller hon vikten av ekonomisk jämlikhet och en global omfördelning av resurser, men detta motsägs av hennes egen normativa definition av frihet och självbestämmande. Inkonsistensen kan möjligen förklaras med att det hos Young inte är frihetsbegreppet som direkt kopplas till frågan om rättvisa, utan demokratin: ”Syftet med att verka för global demokrati måste vara att främja rättvisa jorden över.”

Det gemensamma draget hos två så olika publikationer som Butlers och Youngs är också den tydliga uppmaningen till politisk handling. I de inledande raderna är Young på väg till en manifestation hemma i Chicago; det är den 15 februari 2003 och tio miljoner andra gör som hon. Hon inte bara inspireras av den anda som råder under de stora demonstrationerna, hon vill också erbjuda argument för de krav som förs fram av rörelser som protesterar mot USA:s militära hegemoni och ställer multinationella företag mot väggen. På liknande sätt deklarerar Judith Butler att syftet med Krigets ramar är att omorientera vänsterpolitiken mot att uppmärksamma det gemensamma bräckliga som en utgångspunkt för koalitioner för politisk förändring; att ”beakta vilka betingelser som kan göra våld mindre möjligt, liv mer jämlikt sörjbara och följaktligen, mer levbara.” De teoretiska resonemangen är, hos båda författarna, visserligen just så imponerande som man kunde vänta sig – mer tveksam är den konkret politiska användbarhet som uttryckligen åsyftas. För den som exempelvis vill stoppa fortsatt övervåld från en ockupationsmakt vid Medelhavets östra strand är det nämligen inte brist på argument som torde vara problemet.

Kristina Lindquist

Krigets ramar – När är livet sörjbart?
Judith Butler. Översättning: Karin Lindeqvist
Tankekraft förlag

Globala utmaningar – Krig, självbestämmande och global rättvisa
Iris Marion Young. Översättning: Daniel Berg
Tankekraft förlag

Djup oenighet inför FN-konferens om rasism

Publicerad i Arbetaren 8 april 2009

Efter västvärldens hot om ytterligare avhopp från FN:s konferens om rasism som ska gå av stapeln i schweiziska Genève backar nu arrangörerna i flera kontroversiella frågor. En skrivning om hädelse, liksom formuleringar om de ockuperade palestinska områdena, har strukits.

När FN åter ska lägga den globala rasismen på förhandlingsbordet, har många det förra försöket i färskt minne. I september 2001 stormade USA, tätt följt av Israel, ut från FN:s World Conference against Racism i sydafrikanska Durban. Vreden gällde formuleringar som jämställde sionism med rasism och som senare uteslöts ur dokumentet. Syftet med Durban Review Conference, som hålls i Genève den 20 till 24 april, är att se över implementeringen av den handlingsplan som antogs 2001. Redan i januari förra året meddelade Kanada att de inte tänkte delta och i november meddelade Israel detsamma:
– Att döma av de förberedande dokumenten verkar detta på nytt utvecklas till en anti-israelisk tribunal, sade dåvarande israeliska utrikesministern Tzipi Livni.
Hittills i år har sedan USA, Italien och Australien med liknande motiv deklarerat sina avhopp och inte heller Tyskland har kunnat utesluta en bojkott.
Kontroverserna har framför allt berört två områden. I ett utkast till slutdokument som lades fram i januari i år, finns paragrafer som berör Israels ockupation av Palestina. Där anges bland annat att konferensen ”hyser stark oro inför den rasistiska diskriminering som drabbar det palestinska folket” och att denna rasism har en djup inverkan på ”alla aspekter av deras dagliga liv och förnekar dem grundläggande rättigheter, och upprepar kravet på att denna praktik ska upphöra”. Kritikerna pekar på att dokumentet – som i övrigt tar upp rasism i relation till fattigdom, väpnade konflikter, slaveri, kolonialism, romer och migranter – inte pekar ut något enskilt land vid sidan om Israel. Även organisationer som Human Rights Watch, HRW, har kritiserat utformningen.
– Vi tror varken att dessa formuleringar kommer att underlätta förhandlingarna eller minska lidandet för de drabbade i konflikten – dessutom riskerar andra akuta problem att marginaliseras, sade Juliette de Rivero på HRW i januari.
De som i stället, likt Nätverket bojkotta Israel, har argumenterat för att Palestinafrågan visst hör hemma på dagordningen menar att det palestinska folket inte har någon annanstans att vända sig än till FN:s regelverk och möten. Redaktören för den palestinska hemsidan Electonic Intifada, Arjan El Fassed, drar paralleller till Sydafrika och hänvisar till att de två första konferenserna mot rasism fördömde landet, och därmed bidrog till apartheids fall:
– Kanske var världen 2001 inte ännu redo att acceptera tanken på att Israel praktiserar apartheid. Men allt fler drar just den slutsatsen, skriver El Fassed.
Ytterligare en strid berör frågan om rasism kopplat till religionskritik. Förberedelsekommittén har velat definiera ”kränkning av religion” som en typ av rasism. I förslaget står att sådan ”hädelse” som tar sig uttryck i ”stereotypiserande associationer mellan religioner, främst islam, till våld och terrorism” får negativa följder för de som tillhör dessa religioner. En påföljande paragraf slår fast att kampen mot rasism aldrig får användas som en ursäkt för att begränsa yttrandefriheten, men senare konstateras att ”islamofobi, när den uttrycks i form av hädelse, gömmer sig ofta bakom tal om yttrandefrihet”. I slutet av mars antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution på samma tema och både denna och det aktuella förslaget har rönt starka protester.
– Religioner är inte rättighetsbärare under folkrätten – staters ansvar är att skydda såväl troende som icke-troende, men inte några specifika trosriktningar, sade Juliette de Rivero, HRW, i ett uttalande.
Paragraferna om hädelse blev i mitten på mars, tillsammans med fokuseringen på Israel, för mycket även för EU. Ordförandelandet Tjeckien gick ut och krävde förändringar för att inte unionen i sin helhet skulle utebli. Den 17 mars presenterades också ett nytt utkast, där både hädelse och alla formuleringar om de ockuperade palestinska områdena hade strukits, vilket har fått FN att sätta ny press på USA och Kanada.
– Alla eventuella hinder för deras deltagande är ute ur bilden – jag förväntar mig att de fattar ett beslut, sade Navi Pillay, FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, i förra veckan.
Kritiken mot konferensen har även gått ut på att viktiga poster i förberedelsekommittén innehas av representanter från Libyen och Kuba. Många har också befarat en upprepning av de antisemitiska uttryck som förekom vid sidoaktiviteterna i Durban 2001 och som fick Svenska Helsingforskommittén att döma ut konferensen som ett ”haveri”. I sitt installationstal i oktober markerade Pillay mot sådana tendenser och uttryckte oro inför både ökande antisemitism och islamofobi.
– För sju år sedan överskuggades Durbankonferensen av en hätsk antisemitism från vissa grupper, men hågkomsten av mötet bör vara den handlingsplan som togs fram för att bekämpa rasism i alla dess former, sade Navi Pillay.

Fakta / Möte mot rasism
World Conference against Racism organiseras av UNESCO i syfte att motarbeta rasistiska ideologier och beteenden. De två första konferenserna, 1978 och 1983, hölls i Genève och apartheidpolitiken i Sydafrika fick stort utrymme. 2001 års konferens kom, vid sidan av Mellanösternkonflikten, till stor del att handla om det transatlantiska slaveriet. Många afrikanska länder krävde att få detta erkänt som ett brott mot mänskligheten. Vidare ville man se individuella ursäkter samt skadestånd från ansvariga stater. Europa gick dock endast med på viss skuldavskrivning, stöd till aidsbekämpning och viss återbetalning av stöldgods. Mötet slog fast att bara nutida slavhandel kan utgöra brott mot mänskligheten, eftersom den transatlantiska slavhandeln var laglig då den utfördes.
Källa: The Guardian.

Kristina Lindquist

Utvisas – för att ha lämnat våldsam man

Publicerad i Arbetaren 22 april 2009

Ett fall i Uppsala väcker nu kritik mot den så kallade tvåårsregeln, som anses låsa fast utländska kvinnor i destruktiva relationer. Migrationsverket menar att lag och tillämpning fungerar bra.

Enligt utlänningslagen måste ett förhållande bestå i minst två år för att en utländsk person ska beviljas permanent uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. Upsala Nya Tidning skrev i förra veckan om hur en kvinna i 20-årsåldern fått besked om att hon måste lämna landet. Hennes äktenskap hade endast varat i åtta månader och Migrationsverket har gjort bedömningen att kvinnans anknytning till Sverige upphörde i samband med skilsmässan och att hon därför ska skickas tillbaka till hemlandet Egypten.
– Sådana här regler kan leda till att utländska kvinnor tvingas stanna i bedrövliga förhållanden, säger kvinnans advokat Sören Rehn till UNT.
En person kan enligt lagen ha rätt att stanna i Sverige även om relationen har upphört ifall han eller hon har utsatts för våld eller andra kränkningar i förhållandet. Enligt kvinnan i det aktuella fallet har mannen utsatt henne för misshandel, tvingat till sig sex samt hållit henne inlåst. Han har även dömts för olaga frihetsberövande, men Migrationsverket skriver i sitt beslut att detta inte är tillräckligt för att bevilja kvinnan uppehållstillstånd.
Sven Bergqvist, jurist vid Migrationsverket, säger till Arbetaren att det måste röra sig om ”allvarliga och upprepade övergrepp” för att man ska göra undantag från huvudregeln. Det krävs också att förhållandet har upphört just på grund av kränkningarna.
– Det här är en regel som har ett gott syfte, att skydda människor, men vi måste ju följa lagstiftarens intentioner. Min uppfattning är att vår tillämpning av lagen fungerar bra.
Är det en korrekt bild att en kvinna ibland måste välja mellan att stanna kvar i ett misshandelsförhållande och att bli utvisad?
– Det blir väldigt tillspetsat. När en person kommer till Sverige på grund av familjeanknytning så finns det en kontrollstation efter två år – består förhållandet så beviljas permanent uppehållstillstånd, om inte så ger vi avslag.
– Sedan kan vi alltså göra undantag men då ställs vissa krav, för det handlar enligt lagstiftaren om att undvika missbruk av lagen, säger Sven Bergqvist.
Uppfattningen hos Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, SKR, är att undantagsregeln i Utlänningslagen används alldeles för restriktivt och att det berörda myndigheter brister i genuskompetens.
– Hotet om utvisning kan vara ännu en dimension i det våld som kvinnan utsätts för och många kvinnor känner heller inte till sina rättigheter, säger Carina Ohlsson, ordförande i SKR.

Kristina Lindquist

Monsterkvinnorna släpps fria

Publicerad i Arbetaren 4 mars 2009

Monsterkabinettet
Manus: Malin Axelsson. Regi: Sara Giese

En kvinna med stort K vet plötsligt inte vem hon är. Leendet har stelnat i ett grin och hela nätterna hör hon skrik genom väggarna. Men hellre än att stå kvar i den mörka skogen följer hon med till ett närbeläget slott, för ett jobb hon inte sökt och som ingen vet vad det går ut på. De inledande vändningarna i Malin Axelssons Monsterkabinettet är minst sagt långsökta, men det dröjer bara några sekunder innan publiken sväljer premisserna.

”Jag har historiska jävla skäl att vara sur”, säger den antika gorgonen Medusa där hon går med sin skurhink och kommer Kvinnan till undsättning genom valv och gångar. Där finns sedan alla de systrar som genom historien har betvingats, bespottats och förintats – ofta till publikens stora förtjusning. Hur skulle det se ut om monsterkvinnorna släpptes ut ur sitt kabinett? Vad skulle hända med de rosigt oskuldsfulla kvinnoporträtt som suttit uppspikade på slottsväggen i århundraden? Och vad ska pappa tycka?

Men det hjälps inte, snart är de lösa allihop! Kirke med sin trolldom, Salome med sin blodtörst, Britney Spears med sin gränslöshet, Lorena Bobbitt med sin kökskniv och första världskrigets ”Yashka” Botchkareva med sin dödsbataljon. De svala halvanorektiker till skådespelerskor vi vant oss vid att se på svenska scener har ersatts med kvinnor som gjorts fula, stora och groteska och när Kvinnan, fint spelad av Cilla Thorell, fått möta dem alla är bokens sidor blanka och ingen väg finns tillbaka.

Den djupt solidariska Monsterkabinettet hade kanske med sitt tydligt feministiska budskap kunnat bli plakatteater i händerna på en mindre proffsig ensemble, men något sådant snuddar vi inte vid. Låt vara att tempot blir lite mindre rasande i akt två och att vissa scener hade vunnit på ytterligare bearbetning. Men det är bara att konstatera att Unga Klara just nu bjuder på en storartad, kollektiv teaterupplevelse, som faktiskt gör att världen ser lite annorlunda ut när publiken på stapplande ben stiger ut i ljuset.

Bränderna i Högdalen kan vara ”blind” hämnd

Publicerad i Arbetaren 10 december 2008

Mycket tyder på att högerextrema grupper ligger bakom den senaste tidens bränder i Högdalen i södra Stockholm. Arbetaren ringde upp tidskriften Expo för att ta reda på om vi just nu kan se hur den nazistiska rörelsen växer sig starkare.

Flera faktorer talar för att högerextremister ligger bakom brandattentatet mot en familj i Högdalen, bland annat att paret är medlemmar i SAC Syndikalisterna och har varit uthängda med namn och bild på den nazistiska sajten Info14. Polisen förnekar dock att de arbetar utifrån en sådan hypotes.
– Det är väldigt farligt att bara rikta in sig på en person eller organisation eftersom man då kan missa viktiga saker – vi arbetar på bred front och tar in all information vi kommer åt, säger Christer Söderheim som är brandutredare på söderortspolisen.
– Men vi har inte fått in ett enda tips i fallet, vilket vi tycker är mycket underligt.
Den tekniska utredningen är nu färdig och mycket tyder på att det var bensin som hälldes in genom brevlådan i lägenheten. Brandprover är skickade till Sveriges kriminaltekniska laboratorium för vidare analys, men det råder ingen tvekan om att det rör sig om mordbrand i uppsåt att döda.
– De utsatta har frågat mig hur man bär sig åt för att skaffa skyddad identitet, säger Christer Söderheim.
Daniel Poohl är chefredaktör för den antirasistiska tidskriften Expo. Han menar att det är svårt att säga att det pågår en högerextrem mobilisering, men att spänningen mellan nazister och antifascister brukar öka i november och december.
– Inför Salemmarschen och 30 november sker alltid en upptrappning mellan vissa grupper – det handlar om en våldsspiral som de senaste veckorna har snurrat allt snabbare.
Utifrån misstanken att det faktiskt är nazistiska grupper som ligger bakom försöket till mordbrand i Högdalen menar Daniel Poohl att de i så fall bör tolkas som en slags ”blinda” hämndaktioner.
– Ett antal högerextremister har på senare tid fått sina hem förstörda, med ammoniak inkastat i lägenheten till exempel, säger Daniel Poohl.
På internetsidan antifa.se kan man bland annat läsa om att Afa Stockholm efter branden på kulturhuset Cyklopen attackerat bostaden till en av ledarna inom Svenska motståndsrörelsen, med ”rökfacklor och gatstenar”. Utan att koppla någon specifik grupp till händelserna i Högdalen konstaterar Expo att de två nazistiska grupper som generellt är betydligt mer våldsbenägna än andra är Svenska motståndsrörelsen och Fria nationalister. Den så kallade Salemfonden är i sin tur en frontorganisation för Info 14:s organisering av Salemmanifestationen och består i princip av samma personkrets som Fria nationalister.
– Marschen i Salem har tidigare haft en väldigt stor betydelse som enande kraft för de högerextrema i Sverige, menar Daniel Poohl.
Han tillägger att rörelsen nu splittrats något och att alla inte är lika delaktiga längre, men att marschen fortfarande utgör en samlingspunkt. I likhet med alla stora offentliga arrangemang är den också ett rekryteringstillfälle för den högerextrema rörelsen.
Salemmarschen beskrivs av arrangörerna själva som en protest mot det ”svenskfientliga våldet”, vilket också är temat för en kampanj som Sverigedemokraternas ungdomsförbund har bedrivit i några månader.
– Den här tanken om invandrares fientlighet mot svenskar är ett exempel på hur nazister och Sverigedemokraterna spelar i samma liga, menar Daniel Poohl.
– Och när nazisterna ser att fler människor kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna tar de också det som intäkt för att fler människor i likhet med dem själva anser att Sverige är hotat av det mångkulturella samhället.

När det gäller att välja antirasistiska motstrategier mot en eventuell högerextrem mobilisering menar Poohl att nazistiska grupper traditionellt är väldigt känsliga för hur de bemöts i det offentliga rummet.
– Möts de av våld så stärks de av det eftersom det är en del av deras verklighet och de själva inte har några problem med att använda våld. Om de däremot bemöts av större grupper så kallade ”vanliga människor” så är de väldigt känsliga för det.
Poohl menar att nazisterna får problem inför ett sådant motstånd från ”vanliga svenskar” och måste fråga sig hur det är möjligt eftersom det är de som ”ska försvara folket”. Detta blev tydligt efter de omskriva ”nyckelprotesterna” i Nyköping, vilket Svenska motståndsrörelsen, enligt Daniel Poohl, hanterade genom att kalla motdemonstranterna för ”zombies”.
– De anses alltså vara så hjärntvättade av den mångkulturella propagandan att de inte förmår göra motstånd.

Tystad majoritet för aborträtt

Publicerad i Arbetaren 11 november 2008

Här är kärnfamiljsnormen så stark att en ensamstående mamma kan kallas för hora. Arbetaren har besökt Litauen, som kan bli nästa EU-land att förbjuda abort och där få abortförespråkare vågar tala öppet. Valdemaras Tomasevskis från minoritetspartiet Polska valaktionen funderar över hur han bäst ska kunna hylla den bortgångne påven Johannes Paulus II. Under en meditation kommer svaret: Han ska ta upp kampen för Litauens ofödda.
Vilnius. Det är höst och affischerna som satts upp inför parlamentsvalet slokar i regnet. Promenaden längs gamla stans Pylimogata påminner om att staden länge hade en stor judisk befolkning som nästan helt raderades ut under den nazistiska ockupationen. Ett kvarter från den enda synagoga som återstår har organisationen Center for Equality Advancement sitt lilla kontor, där projektsamordnaren Margarita Jankauskaite tar emot med kaffe och äpplen.
– Redan 2005 försökte Tomasevskis tillsammans med konservativa ledamöter föra fram en lag om ”liv innan födseln” men den avfördes snabbt från agendan genom att parlamentets justitieutskott slog fast att ett abortförbud skulle strida mot konstitutionen, säger Margarita Jankauskaite.  I år blev det annorlunda, trots att det aktuella förslaget är väldigt likt det förra till innehållet. Syftet är att göra abort straffbart utom vid fara för kvinnans liv och hälsa samt när graviditeten är ett resultat av brottsliga handlingar. Och trots skriftliga protester från 110 europaparlamentariker fick the Act of the Republic of Lithuania on the protection of human life in the prenatal stage, som förslaget formellt heter, under våren klartecken både hos Justitieutskottet och hos Utskottet för mänskliga rättigheter. Men under höstens valrörelse var det förvånansvärt tyst i frågan. Margarita Jankauskaite tror att det beror på att stödet för aborträtten är relativt starkt bland befolkningen, där 60 procent av samtliga och 80 procent av kvinnor i fertil ålder är emot ett förbud. Det är dock en viss skillnad på hur människor svarar i en anonym opinionsundersökning och hur det offentliga samtalet går.
– Politikerna vill inte ta i frågan öppet, eftersom de slits mellan en populistisk diskurs om att ”bevara livet” och att inte stöta bort potentiella väljare som är för aborträtten.
– Abortfrågan var så obekväm att ingen politiker ville förknippas med ena eller andra sidan under valrörelsen, de lät det bli en huvudvärk för nästa regering.

Margarita Jankauskaites organisation arbetar mot olika former av diskriminering, med tyngdpunkt på genusfrågor, och hon är mycket bekymrad över situationen i landet. Vid sidan av det eventuella abortförbudet antog parlamentet i juni ett nytt ”familjekoncept”, som anger att en familj bara kan bestå av ett gift, heterosexuellt par och deras gemensamma barn. Utanför definitionen står ensamstående föräldrar, ogifta partners, morföräldrar med vårdnad om barnbarn och redan osynliggjorda hbt-personer. Och det i ett land där en tredjedel av alla barn föds utanför det traditionella äktenskapet.
– Vår strategi är att betona hur familjekonceptet slår mot barn, eftersom kvinnors underordning är så oerhört normaliserad att ingen lyssnar om du tar upp den.
– Inför en ensamstående mamma undrar folk bara ”vadå, är hon en hora eller?” och varför hon inte kan hitta en man och leva i en ”normal familj”.
Familjekonceptets förespråkare menar att det handlar om en vision om familjen som aldrig kan förverkligas om staten ställer sig bakom alla typer av konstellationer. Därför ska andra lagar harmoniseras med konceptet, vilket innebär konsekvenser för den som inte är en ”riktig familj” men ändå har socialt och ekonomiskt ansvar för barn. Jankauskaite fruktar att kvinnor kommer att hållas kvar i destruktiva äktenskap och att människor kommer att drabbas av statlig diskriminering kring bidragssystem och liknande.
– Det är så motsägelsefullt att de å ena sidan vill förbjuda abort så att kvinnor tvingas fullfölja oönskade graviditeter, men å andra sidan driver igenom ett familjekoncept som säger att alla barn som föds utanför äktenskapet inte räknas och inte behövs.
– I linje med detta sade ledaren för det konservativa partiet i en debatt att vi måste bygga nya fängelser, eftersom barn till ensamma mödrar ”blir kriminella”.
Än så länge kan ändå den kvinna som vill göra abort fram till tolfte veckan och till tjugoandra om det finns särskilda skäl – såsom risk för kvinnans liv eller hälsa samt vid skador på fostret. Enligt Esmeralda Kuliesyte på organisationen Family Planning and Sexual Health Association, FPSHA, kostar en okomplicerad abort ungefär 115 Litas eller 350 kronor.
– Det är inga problem för dem med jobb, hög lön och egna försäkringar – men för marginaliserade grupper kan kostnaden verkligen vara ett hinder.
– Sjukhusen kan i allvarliga fall genomföra en abort gratis, men det sker absolut inte regelmässigt och det finns inga statliga direktiv i frågan.
På samma sätt finns inga subventioner av preventivmedel och användningen är bland de lägsta i Europa (se faktaruta). Det förekommer ingen systematisk sexualundervisning i skolorna, men 2007 antog utbildningsdepartementet ett program kring ”Förberedelse för familjeliv”, som enligt Esmeralda Kuliesyte vilar på konservativ och religiös grund.
– Homosexualitet framställs som en sjukdom och eleverna får lära sig om avhållsamhet innan äktenskapet, men får ingen information om jämställdhet eller preventivmedel.
För även om Litauen ligger bland de lägre i Europa vad gäller antalet genomförda aborter, så är tonårsaborterna relativt många.
Det är nästan folktomt på den lilla serveringen, men Esmeralda Kuliesyte talar dämpat om ett ämne som blir alltmer kontroversiellt i Litauen.
– För tio år sedan var abort nästan helt accepterat och det var knappt någon diskussion i frågan – i dag minskar toleransen och många fördömer öppet kvinnor som inte väljer att föda.
Det här är allra tydligast bland kyrkans företrädare, men finns även på annat håll. I flera fall har läkare vägrat att utföra ingreppet och det finns även ”katolska sjukhus” dit man inte kan vända sig för att avsluta en oönskad graviditet, berättar Esmeralda Kuliesyte, som själv är läkare i grunden. Hon är orolig för att ett mer konservativt samhällsklimat ska förstärka abortfientliga tendenser inom yrkeskåren.
Abort har varit tillåtet i Litauen ända sedan femtiotalet, då landet tillhörde Sovjetunionen. Någon lagstiftning har dock aldrig funnits och i dag regleras den litauiska aborträtten genom ett dekret från hälsoministern, vilket lätt kan ändras om landet får en regering med en mer restriktiv syn på sexuella och reproduktiva rättigheter. Och det är inget omöjligt scenario. I höstens parlamentsval blev det konservativa Fosterlandsförbundet största parti och där finns många ledamöter som stöder ett abortförbud. Partiet kommer nu att bilda koalitionsregering med två små center-högergrupper samt med Partiet för nationell återuppståndelse, som leds av tv-kändisen Arunas Valinskas och av många betraktas som populistiskt.
Utmaningar vid sidan av rena moralfrågor tycks dock inte saknas för den nya regeringen. Något som återkommer i alla samtal är att den ekonomiska situationen är väldigt svår och att unga människor emigrerar i brist på jobb och bostad. Därtill kan läggas ett ordentligt budgetunderskott, hög inflation och stora ekonomiska klyftor mellan stad och landsbygd. En av dem som längtar bort, med siktet inställt på Berlin, är den 20-åriga veterinärstudenten Elena Lazutkaite. Tillsammans med två vänner driver hon det feministiska radioprogrammet Atviras galas som är en lek med orden ”öppen” och ”kuk”. Över ett glas varm, utspädd absint – som tydligen är en specialitet vid dåligt väder – berättar hon hur trött hon är på ”all skit” i det konservativa Litauen och hur hennes radioprogram förhoppningsvis kan utgöra en motvikt.
– Det är väldigt ovanligt att kalla sig feminist i Litauen, men jag är stolt över att göra det, säger Elena Lazutkaite.
Hon tycker sig se en ny tendens där alla politiker plötsligt ska prata religion och moral hela tiden och tror att den dåliga ekonomin i kombination med låga födelsetal är en viktig förklaring till denna våg av konservatism.
– Sedan i fjol måste man ha recept för att skaffa preventivmedel och nu vill de förbjuda abort också, jag tror att det handlar om att kontrollera befolkningen.
Elena Lazutkaite tror inte att folk i allmänhet stöder denna politiska inriktning, men att många unga är desillusionerade och stannar hemma på valdagen, vilket ger ett mer konservativt resultat.
– Själv står jag egentligen inte ut med några politiker, men när jag såg vilket inflytande den katolska kyrkan börjar få över politiken så tvingade jag faktiskt mig själv att rösta, säger Elena Lazutkaite.
En som definitivt tillhör valets förlorare är socialdemokraten Marija Ausrine Pavilioniene, även om det verkar som att hon personligen behåller sin plats i parlamentet.
– Abort var ju ingen valfråga och många röstar alltid i rent missnöje med sittande regering – det blir säkert en sväng vänsterut i nästa val.
Marija Ausrine Pavilioniene berättar att de katolska kyrkorna aktivt uppmanar sina församlingsmedlemmar att rösta på kandidater som står för ”äktenskapet, den traditionella familjen och de ofödda” – och mot sådana som jag, tillägger hon.
Hon berättar att den katolska kyrkan var en viktig aktör i kampen för självständighet från Sovjetunionen och att många betraktar stark religiositet som ett tecken på patriotism. Inför inträdet i EU 2004 höll sig prästerna ”på mattan” för att sedan återkomma med förnyad kraft.
– Jag är inte pessimist och vill inte tänka på hur det skulle bli om de faktiskt lyckades få igenom ett förbud, men jag är ganska ensam om att strida för kvinnors rättigheter i parlamentet.
Riktigt hur kontroversiell Marija Ausrine Pavilioniene är i det litauiska samhället framgår dock inte förrän samma kväll. Den 28-åriga pr-konsulten Gintare Kavaliûnaite Amelyushkina hjälper till att tolka i biljettluckan på den lilla biografen Skalvija, där årets filmfestival snart ska inledas. Efter minimal övertalning går hon med på att diskutera abortfrågan en stund och råkar dessutom ha haft Pavilioniene som universitetslärare i amerikansk litteratur.
– Hon är något av en pionjär i Litauen och upplevs som väldigt radikal – ganska många tycker nog att hon är helt galen.
Själv var Gintare inte alls politiskt engagerad innan abortfrågan och det nya familjekonceptet kom upp på den politiska agendan.
– Det är så mycket som hänger ihop och jag kände mig tvungen att göra något – så jag var sedan med och organiserade protester utanför parlamentet.
– Ingen av mina vänner och bekanta är emot abort, men det är väldigt få som engagerar sig – vi får väl se om folk vaknar till liv om politikerna pressar frågan vidare, säger Gintare Kavaliûnaite Amelyushkina.
Efter en stund slår sig en av dessa bekanta, Tadas Sarûnas, ner vid bordet. Han säger att han blev chockad och irriterad över lagförslaget kring abort och vill inte att Litauen ska gå i Polens konservativa fotspår.
– Den ekonomiska situationen blir allt sämre och det tränger ut abortfrågan från dagordningen – därför är jag rädd att de kommer att driva igenom förslaget utan debatt.
Förslaget om att ge Litauen en av Europas mest restriktiva abortlagar ligger just nu hos parlamentets hälsoutskott, och ingen vet egentligen hur framtiden blir för den aborträtt som litauiska kvinnor haft i mer än femtio år.
En sak som står klart är att en uttalat konservativ regering kommer att få hantera frågan – och att attackerna mot den europeiska aborträtten knappast är begränsade till Litauen.

Fakta/Färre aborter än snittet
Enligt officiell statistik gjordes 9 426 aborter i Litauen 2006, varav 885 på kvinnor under 19 år. Detta år fanns i landet 752896 kvinnor i åldrarna 15–44 år, vilket ger 12,5 aborter per 1000 kvinnor i fertil ålder. Detta är betydligt lägre än de flesta andra länder i Europa, som har ett genomsnitt på 28. Samtidigt använder bara 30,5 procent av de litauiska kvinnorna någon typ av modernt preventivmedel, vilket är en lägre andel än både grannländer och övriga EU-länder.
Källa: Family Planning and Sexual Health Association, Vilnius.

Abortmotstånd i EU oroar

Publicerad i Arbetaren 11 november 2008

I takt med hårdare högervindar i EU blir abortmotståndarna i parlamentet starkare. Det oroar allt fler. Konservativa och nationalistiska strömningar gynnar abortmotståndarna. Dessutom lägger amerikanska Prolife-organisationer ner enorma summor i Europa.

Framgångarna för aborträtten i Europa går inte förneka. I april 2007 trädde en ny lag i kraft i Portugal som tillåter abort fram till tionde veckan. Sedan den 1 januari i år har utländska kvinnor rätt till abort i Sverige och i april antog Europarådets parlamentariska församling en historisk resolution som uppmanar de 47 medlemsländerna att garantera rätten till lagliga och säkra aborter. Även om dokumentet inte är juridiskt bindande beskrivs det som en milstolpe som kan komma att få konsekvenser längre fram. Samtidigt blir attackerna på den aborträtt som trots allt existerar både fler och tätare.
– Jag upplever trenderna kring sexuella och reproduktiva rättigheter som oroväckande och ser en stark mobilisering mot rätten till abort, säger Eva-Britt Svensson som sedan fyra år sitter i Europaparlamentet för vänsterpartiet.
– Det finns en konservativ överrepresentation i EU som till viss del beror på utvidgningen österut.
Svensson upplever att abortmotståndarna har fått ett ökat utrymme bland parlamentarikerna och tar ett exempel från Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.
– Konservativa ledamöter från till exempel Polen, som aldrig varit intresserade av jämställdhetsfrågor tidigare, lyckas nu mobilisera en massa folk som dyker upp i olika sammanhang enbart för att lyfta fram abortfrågan.
– De tar med sig ”experter” som beskriver rätten till abort som det stora hotet mot mänskligheten och säger att vi blir psykiskt sjuka av att använda preventivmedel.
Eva-Britt Svensson menar att det definitivt blivit svårare att driva frågor om sexuella och reproduktiva rättigheter under hennes tid som parlamentariker, särskilt som ganska få ledamöter är villiga att ta strid i frågan.
– Flera har fallit bort och det finns ett starkt politiskt tryck att inte engagera sig för fri abort, särskilt med den ordförande vi har i kvinnoutskottet.
Denna ordförande är sedan 2004 Anna Záborská från Slovakien, som beskrivit homosexualitet som en hälsodefekt och velat förbjuda abort även då graviditeten är ett resultat av våldtäkt. Men det som Eva-Britt Svensson verkligen framhåller som något nytt är den växande närvaron av abortkritiska lobbygrupper från USA inom EU:s institutioner. Hennes bild är att det har blivit mycket starkare och att grupperna utför en hel del påverkansarbete, även om de aldrig kontaktar just henne personligen. Om hennes politiska grupp exempelvis skickar ut en inbjudan till ett seminarium i frågor som rör sexuella och reproduktiva rättigheter, så kommer det samma dag alltid en inbjudan till motsvarande arrangemang emot dessa rättigheter.
– Jag upplever att de får allt mer resurser och stärks av att det finns fler parlamentariker som delar deras agenda.

Arbetaren har tidigare (nr 20/2008) skrivit om amerikanska Prolife-gruppers aktivitet i Europa, där konferensen Congress of families är en tydlig manifestation. Det råder dock delade meningar om hur starkt detta amerikanska inflytande egentligen är.
– Jag har arbetat med de här frågorna i Europa i över 20 år och märkt att det med jämna mellanrum går ett rykte bland journalister och aktivister om ”hotet från USA”, säger Jon O’Brien som är chef för organisationen Catholics for Choice i New York.
O’Brien, som ursprungligen är från Irland, menar att USA:s kristna höger faktiskt har gjort resan över Atlanten många gånger, men att de trots sina enorma resurser aldrig riktigt har lyckats etablera sig i Europa. Han berättar att när den extrema antichoice-rörelsen på 1980-talet försökte exportera sina metoder från USA till det katolska Irland blev den folkliga reaktionen så stark att de missade alla möjligheter att vinna gehör för ett totalt abortförbud. Och detta i ett land som bara tillåter abort när kvinnans liv är i fara.
– Extremism fungerar dåligt i Europa och även i USA har stora organisationer som Operation Rescue fått byta taktik, eftersom folk i allmänhet inte tycker om dödshot mot läkare och affischtavlor med aborterade foster.Visst har amerikanska Prolife-organisationer som Human Life International, World Youth Allience och Catholic Family and Human Rights Institute (C-fam) en viss närvaro i Europa. Men det är enligt Jon O’Brien i sig ingen anledning till oro, så länge kvaliteten på deras material fortsätter att hålla dagens nivå och deras seminarier i Bryssel ändå inte har särskilt många besökare.
– När man studerar ett fenomen som Congress of families kan man antingen titta på deras egen propaganda och bli riktigt rädd, eller så kan man läsa vår rapport och se vilken liten betydelse det här mötet egentligen har i praktiken.
– När de påstår att de har 10000 medlemmar så är mitt svar att de gärna får visa mig alla de här medlemmarna.
Jon O’Brien menar att när länder som Polen, och framöver möjligen Litauen, förbjuder abort beror det snarare på interna mekanismer än att den amerikanska kristna högern på allvar har lyckats exportera sina idéer. Sjunkande födelsetal kombinerat med nationalism och konservatism göder tankar om en ”demografisk vinter” där den ”ursprungliga” befolkningen trängs undan för invandrare – om ingen vänder trenden genom till exempel ett abortförbud.
– Riktigt oroande är också att flera generationer européer inte har upplevt de hälsokatastrofer som fick Elise Ottesen-Jensen att starta svenska RFSU.
– De tycker att det låter som en jättebra idé med ”färre aborter” för att de inte vet hur det är att leva i ett land utan aborträtt.
Han menar att det stora hotet i Europa är att människor tar sina rättigheter för givna och därför börjar tala om att införa abortförbud eller om att strypa det ekonomiska stödet till familjeplanering i Syd. Och det är, enligt Jon O’Brien, kring utvecklingsbiståndet som det amerikanska höger-kristna intresset för påverkan i Europa är som störst. Den socialkonservativa agenda av ”global gag-rules”, som innebär att inga organisationer som informerar om abort får amerikanska biståndspengar, och avhållsamhetsdoktriner som gått på export till fattiga länder under Bush-eran har haft en viktig motvikt i Europa.
– Europeiska organisationers insatser för sexuella och reproduktiva rättigheter har inneburit hopp och självförtroende för människor i Sydamerika och Afrika – vilket naturligtvis stör den konservativa plan som finns i USA.

Frågan om hur styrkeförhållandena egentligen ser ut mellan Europas ”abortförespråkare” och abortmotståndare är inte lätt att svara på. Nyligen kom en uppdaterad version av den kartläggning av europeiska partiers inställning till abort som organisationen European Parliamentary Forum on Population and Development (EPF) genomförde i våras. Undersökningen omfattar 75 partier från elva länder samt från hela Europaparlamentet. Där framkommer att mindre än hälften av de granskade partierna uttryckligen tar ställning för fri abort, men en förklaring till den låga siffran kan vara att aborträtten anses vara självklar och inte behöver anges i ett partiprogram. Särskilt som det i stora delar av Väst- och Nordeuropa råder bred konsensus i frågan. Bland dem som tydligt ställt sig bakom aborträtten återfinns dock främst socialdemokratiska, liberala samt vänsterpartier och enligt Nadine Krysostan på EPF spelar det roll att det politiska landskapet i Europa håller på att förändras.
– Man kan inte förneka att Europa håller på att vridas åt höger och att det kan få konsekvenser för de positiva trender man har kunnat se på senare år. Vi kommer att få vara väldigt kreativa för att hålla sexuella och reproduktiva rättigheter kvar på agendan, säger hon.

I Nadine Krysostans ögon råder heller ingen tvekan om att den amerikanska prolife-rörelsen har rört sig mot Europa. Som illustration tar hon ett exempel från Kosovo, där organisationer som C-fam, Concerned Women for America och United Families International gjorde ansträngningar på hög politisk nivå för att rätten till liv från befruktningsögonblicket skulle finnas med i konstitutionen. Försöken misslyckades dock och när grundlagen trädde i kraft i somras var det utan sådana skrivningar. Vidare har USA:s kristna höger enligt Nadine Krysostan också inspirerat sin europeiska motsvarighet både vad gäller organisering och metoder.
– Nyligen presenterade en irländsk EU-parlamentariker ett förslag där hon anklagar EU för att finansiera tvångsaborter och tvångssteriliseringar i utvecklingsländer med sitt bistånd till familjeplanering – det är direkt jämförbart med USAID:s agerade gentemot UNFPA för några år sedan.
Händelsen hon syftar på är att USA år 2002 drog tillbaka 300 miljoner dollar i bistånd till FN:s befolkningsfond, efter anklagelser om stöd till tvångsaborter i Kina.
Krysostan vill inte direkt skriva under på att den europeiska antiabortrörelsen blir större eller ökar i styrka, men hon är helt säker på att den finns och att den hittar nya vägar för inflytande. Hon berättar att proliferörelsen har fått gehör hos mindre stater på FN-nivå och blivit alltmer framgångsrik i att skapa splittring bland EU-länder kring abort och liknande frågor.
– De som arbetar mot abort är välfinansierade och välorganiserade – det gäller även när vi nu får en amerikansk president som är mer positiv till sexuella och reproduktiva rättigheter.

Fakta/ Abort i Europa
I Europa görs varje år 4,3 miljoner aborter. Den vanligaste mätmetoden är “antal aborter per 1000 kvinnor i åldern 15–44 år”. Med denna metod är siffran för Europa 28 (Östeuropa: 44, Nordeuropa: 17, Sydeuropa: 18, Västeuropa: 12). I Östeuropa föll siffran från 90 till 44 mellan 1995 och 2003, främst till följd av ökad användning av preventivmedel. Lagliga restriktioner påverkar inte förekomsten av abort. Regioner där abort är helt eller delvis förbjudet kan uppvisa betydligt högre tal än regioner där säker och laglig abort finns tillgänglig. Exempel: Sydamerika: 33 och Afrika: 29. 500 000 osäkra aborter görs i Europa varje år, varav cirka 80 procent i Östeuropa, 20 procent i Sydeuropa och en mycket liten del i Nordeuropa (dit Irland räknas i detta sammanhang). WHO definierar en osäker abort som ett ingrepp utfört av okvalificerade personer eller under omständigheter som inte når upp till en miniminivå för medicinsk standard. 6 procent av Europas samtliga fall av mödradödlighet härör från osäkra aborter, vilket innebär upp till 60 dödsfall om året. Dessa sker främst i Östeuropa.

Källa: WHO, Guttmacher Institute

Sexsäljarens jag – ”en tjänst”

Publicerad i Arbetaren 11 juni 2008

Jackpott för kvällstidningarna när en österrikisk familjefar tillika monster låser in sina barn i en bunker och i mer än två decennier utsätter dem för sexuell tortyr. Följetongen fortsätter när det uppdagas att Josef Fritzl i flera år varit flitig kund på bordellen Villa Ostende, där unga kvinnor från de forna Öststaterna arbetar med att sälja sex – kvinnor som Josef Fritzl tyckte om att mot betalning utsätta för sexuell tortyr. Att de vägrade att ta emot honom mer än en gång var inget problem då det ständigt gick att skaffa fram nya. Således kunde Josef Fritzl, bortsett från ”detaljer” som inlåsning och släktskap, öppet utföra samma handlingar mot kvinnorna på Villa Ostende som han i lönndom utförde mot sin familj i källaren. För även om våldtäkt och misshandel är förbjudet i Österrike är det fullt lagligt med sexköp, och för den som likt Josef Fritzl kallar våldtäkt och misshandel för sex finns det också ett aldrig sinande utbud att ta del av. Att Sverige inte är någon frizon vet vi mycket väl, men sedan den 1 januari 1999 är det enligt lagen brottsligt att skaffa sig sexuella tjänster mot betalning och i våras meddelades att Norge följer Sveriges exempel.
Under de nio år som gått med sexköpslagen har straffen för de lagförda sexköparna (som 1999 var 11 stycken och 2006 108 stycken) dock blivit högst böter och röster har höjts från flera politiska läger för skärpta straffskalor och förändrad rättspraxis. Samtidigt är det ingen hemlighet att lagen ända sedan den infördes varit måltavla för en mer grundläggande kritik. Ett återkommande argument har varit att lagens intentioner möjligen är bra men att den inte går att tillämpa eller att den gör det ännu värre för de prostituerade. Verksamheten skulle med sexköpsförbudet bara gå under jorden till bordeller eller internet och göra den mer riskfylld för sexsäljarna. Dessa argument framfördes tidigare i våras på SvD Brännpunkt av de borgerliga politikerna Per Hagwall och Erik Svansbo som kallade sexköpslagen för ”en flopp”. Enligt polisen hade sexhandelns utveckling bort från gatan dock varit oundviklig även utan lagen och varken de eller socialtjänsten upplever att de prostituerade utsätts för mer våld sedan lagen infördes. Agneta Borg, tidigare chef för Prostitutionsenheten i Stockholm, sade förra sommaren till Dagens Nyheter att ”många prostituerade tycker att lagen har hjälpt dem och att polisen tar dem på större allvar”.
Men vilka effekter lagen egentligen har haft för utbredningen av prostitution och sexhandel vet ingen säkert, och inte heller vilken praktisk betydelse den haft för dem som säljer sexuella tjänster. Troligt är åtminstone att denna ena huvudfåra vad gäller kritiken mot sexköpslagen har lett fram till det beslut regeringen nyligen fattade, om att utvärdera lagen, och att frågorna ovan med den kommer att få något slags svar. Regeringens utvärdering lär dock inte mildra den kritik som inte handlar om konsekvenser eller effektivitet, utan om sexköpslagens själva fundament och samhällsanalys. Utredaren Anna Skarhed har nämligen fått direktivet att ”en utgångspunkt är att köp av sexuell tjänst fortfarande ska vara kriminaliserat”, vilket har fått sexköpsliberala politiker, debattörer och bloggare att underkänna utredningen på förhand.
Idéhistorikern Susanne Dodillet skrev på SvD Brännpunkt i början av maj att sexköpande män även fortsättningsvis ska ”straffas likt våldtäktsmän och sexsäljande kvinnor som oskyldiga offer”. Hon undrar också om kvinnor blir ”starkare av en sexköpslag som beskriver dem som sexhandelns svaga part och som oförmögna att ta ansvar”. Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister, som vållade stor debatt vintern 2006–2007, nylanserades som pocket under våren och hon skrev i april på Expressens debattsida att ”aktivister, feminister, byråkrater, behandlare och politiker vänder sig emot kommersiellt sex är för att den inte innehåller kärlek och monogam tvåsamhet.” I boken slår hon efter sina samtal med tjugo nöjda prostituerade fast att ”Om man lyssnar på sexsäljare rasar de flesta argument mot prostitution samman ett efter ett”.
En av vårens föreställningar av Åsa Olssons pjäs I do for money, som skildrar mötet mellan en svensk journalist och en thailändsk barflicka, följdes av ett samtal kring scenen med specialinbjudna sexsäljare och debattörer. Även om pjäsen inte specifikt sätter sökljuset på den svenska sexköpslagen känns resonemangen igen när kvinnan – enligt den sanna historien såldes för 20 dollar som 13-åring och nu säljer sex till turister för att försörja sig och sin son – säger: ”jag har valt det här” och ”mina kunder köper inte mig, de betalar för sex”. Men tyngden i det efterföljande samtalet ligger inte på det rasistiska i västerlänningens självpåtagna tolkningsföreträde över den lokala sexsäljarens livssituation. I stället ställs det okonstlade hos sexsäljaren mot den förljugna och stela feministens ”tillkrånglade” uppfattningar om sex och makt. Något som också återkommer, både i den diskussionen och på annat håll, är tanken om att sexsäljares mänskliga rättigheter kränks i och med sexköpslagen. Det råder naturligtvis ingen tvekan om att prostituerades mänskliga rättigheter kränks varje dag i Sverige och Europa genom våld, hot och andra övergrepp – särskilt eftersom en stor del är migranter och papperslösa. Men vad implicerar egentligen ett resonemang som går ut på att den svenska sexköpslagen i sig innebär en människorättskränkning? Mänskliga rättigheter tillskrivs ju inte yrkeskategorier, utan människor. Menar sexradikalerna att den som säljer sex är så intimt sammanvävd med sin verksamhet att ett samhälle som förbjuder köp av sexuella tjänster och inte erkänner sexsäljare som en yrkeskategori och denna kategori som ett rättighetssubjekt – inte heller erkänner mänskliga rättigheter för personen som utför tjänsterna? Var slutar då sexsäljaren och var börjar människan? Kränks även den sexsäljare som väljer att ta ett annat jobb? Kränks jag som kvinna av att inte potentiellt tillåtas försörja mig på att sälja sex? Resonemanget om att sexsäljaren i denna rättighetsaspekt nära nog är sitt yrke speglar en essentialism som också går stick i stäv med ett annat centralt argument bland sexradikaler, nämligen att den prostituerade inte säljer sin kropp eller sig själv utan bara erbjuder en tjänst. Denna dualistiska syn på människan har kritiserats av bland annat Kajsa Ekis Ekman (Arbetaren 51/2006) som konstaterar: ”Vad sexradikaler menar med detta är: man säljer inte sin tunga; över den ligger i stället en hinna som heter ”tjänst” och som gör det omöjligt att påverkas. När ”tjänsten” är påslagen blir tungan till ett verktyg, den vispar runt medan man tänker på annat”. Dessutom, om det köpta sexet egentligen inte har med sexsäljarens egen person att göra – varför är det då så viktigt att de själva kommer till tals i den offentliga debatten? Just denna representationsfråga sätter fingret på de två huvudsakliga kritiklinjerna kring sexköpslagen. Om det handlar om att utvärdera huruvida lagen lever upp till sina föresatser är det naturligtvis rimligt att de som själva befinner sig i sexhandeln är de som främst uttalar sig. Men om frågan är principiell och handlar om synen på kön, sex, arbete, makt och rättvisa i vårt gemensamma samhälle – varför berör den då vissa människor mer än andra? I så fall krävs det att man hyser just den essentialistiska syn på sexsäljare som innebär att hon är ett med de tjänster hon säljer.
Men även om man är överens om vikten av att de som faktiskt är eller har varit sexsäljare kommer till tals återstår fortfarande frågan om vilka av dem som ska vara vägledande för samhällsutvecklingen. Är det representanter från Sans (Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige) som vill avskaffa sexköpslagen och som menar att ”försäljning av sexuella tjänster är en frivillig genomförd tjänsteutövning som förutsätter ett ömsesidigt samtycke och en överenskommelse mellan vuxna människor”? Nätverket, består enligt egen uppgift av sexsäljande kvinnor, sexköpande män och övriga engagerade och startades för ett drygt år sedan. Initiativtagaren Kristoffer Ekström skriver på hemsidan att ”Vår röst behövs i ett mediebrus som alltför mycket och länge dominerats av feminister som har en syn på sex hemmahörande i 1800-talets frikyrkliga puritanism.” Eller ska man i stället lyssna på Pris (Prostituerades rätt/revansch i samhället) som är ett nätverk för personer med sexbranscherfarenhet och som ”inte förespråkar någon legalisering av sexköp och koppleri, och naturligtvis inte heller någon kriminalisering av sexförsäljning.”. Som menar att ”sexhandeln är en bred samhällsfråga” som inte bara ”angår oss i branschen utan påverkar könsrelationerna i övriga samhället”?
Med den frågan obesvarad rör vi oss ändå bara kring det som beskrivs som ”frivillig” till skillnad från ”påtvingad” prostitution. Och även om man går med på att sådan frivillig verksamhet existerar kan man kanske låta den stå tillbaka om det efter utredning visar sig att den svenska sexköpslagen faktiskt är ett effektivt redskap mot trafficking? Denna människohandel för sexuella ändamål som bokstavligen låser in tusentals kvinnor och barn, som för att mätta efterfrågan utsätts för regelrätt sexuell tortyr. Kanske inte i Amstettens 24 år – men igen och igen och igen.

Utredningens kvalitet avgör

Publicerad i tidningen Arbetaren 28 oktober 2009

Det som fick sommarens sexualbrottsdebatt att sätta igång på allvar var nog kammaråklagare Rolf Hillegrens moderna klassiker om våldtäkten som en ”ordningsförseelse”. Bakgrunden var att Högsta domstolen den 3 juli valde att riva upp två hovrättsdomar, och fria där ord stod mot ord. ”Ny praxis väcker hopp om frianden”, skrev Svenska Dagbladet och många medier följde efter. Förra året dömdes 262 personer för våldtäkt eller grov våldtäkt i tingsrätter runt om i landet, vilket utgör omkring fem procent av antalet anmälningar 2008. Men innebär sommarens upprivna domar verkligen att det blir ännu svårare att fälla för våldtäkt? Högsta domstolen är säker på sin sak: Praxis har inte ändrats.
– Högsta domstolen är i de här två domarna tydlig med att hänvisa till och upprepa tidigare avgöranden.
– Det man gör är att tillämpa och förtydliga det som gäller i den här typen av mål, säger Lena Moore, justitieråd på Högsta Domstolen.
Hon betonar att för en fällande dom i sexualbrott gäller samma regler som för brottmål i övrigt, att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till brottet i fråga.
– I den här typen av mål saknas ofta direkta vittnesuppgifter och teknisk bevisning, men detta inte hindrar att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för en fällande dom, säger Lena Moore.
Det innebär att om målsägaren lämnar en helt trovärdig berättelse så kan den vara tillräcklig tillsammans med övrig utredning. Det kan till exempel handla om målsägandens beteende direkt efter händelsen. Hur vet man då att tingsrätter ute i landet gör en korrekt tolkning av HD:s domar?
– Den kontrollen sker i så fall genom att någon överklagar tingsrättens dom till hovrätten, och i vissa fall vidare till Högsta domstolen, säger Lena Moore.

En sådan kontroll gjordes nyligen i Sundsvall, där tingsrätten i somras friade en man från anklagelser om grov våldtäkt, med hänvisning just till HD:s domar från i juli. En kvinna hade anmält sin före detta sambo för grov våldtäkt. Hon hade legat kvar i sin blodiga säng i fyra dagar utan kunna röra sig och läkare konstaterar att den anala penetrationen måste ha skett med ett tillhygge; kvinnan hävdar en batong. Skadorna på hennes ändtarm är av sådan omfattning att hon måste genomgå en stomioperation. Den misstänkte medger att de har haft sex, men säger att kvinnan var med på det. Tingsrätten skriver i sitt friande ”att det framkommit ett antal omständigheter som med betydande styrka talar för att [den tilltalade] har betett sig som åklagaren påstått” och att den tilltalade mannen måste ”anses vara icke trovärdig”.

– En tilltalad har både rätt att tiga och ljuga, det är åklagarens uppgift att bevisa skuld, säger Lena Moore.
Hennes uppfattning är att det råder det en tillfredsställande rättstrygghet för den som utsätts för våldtäkt i dagens Sverige, men tillägger att sexualbrott ofta är speciella med tanke på att de ofta sker i ett slutet rum utan vittnen.
– Vi vill ju inte ha ett samhälle där man kan döma någon utan bevisning, säger Lena Moore.
Det är dock inte alla länkar i rättskedjan som delar Moores säkerhet på vad domarna från den 3 juli egentligen innebär. Åklagarmyndigheten har tre utvecklingscentrum, UC, som ägnar sig åt metod- och rättsutveckling inom olika brottsområden. Sexualbrotten handhas i Göteborg, där åklagaren Viktoria Karlsson arbetar. Hon menar att HD:s domar helt klart har lett till en osäkerhet om hur bedömningen i sexualbrott ska gå till.
– Både enskilda domstolar och åklagare har uppfattat det som att beviskraven i våldtäktsmål har skärpts, och det har också varit den bild som framträtt i media, säger Viktoria Karlsson.

Oklarheten har gjort att UC Göteborg har analyserat ett antal domar och kommit fram till att praxis i våldtäktsmål är oförändrad – det krävs inte mer bevis än tidigare. I en dom från den 29 juli fastställer Hovrätten för Västra Sverige en fällande tingsrättsdom för våldtäkt, just med hänvisning till HD:s senaste domar: ”Brist på stödbevisning utgör inte ett absolut hinder för bifall till ett åtal. En alltigenom trovärdig målsägandeberättelse i förening med vad som i övrigt framkommit i målet kan vara tillräckligt för en fällande dom.” I UC:s slutsatser betonas också vikten av bra förundersökningar.
– Det får inte finnas lösa trådar i utredningen som polis och åklagare inte gått till botten med, säger Viktoria Karlsson.

Men när det gäller processen från övergrepp till fällande dom, sker den huvudsakliga bortgallringen inte i rättssalen, utan långt tidigare. Enligt Brottsförebyggande rådet är det 10–20 procent av alla våldtäkter som faktiskt anmäls till polisen. Av de anmälda våldtäkterna är det sedan 10–15 procent som leder till åtal, där den vanligaste grunden för att lägga ner en utredning är att brott inte kan styrkas. Katarina Bergehed arbetar på Amnesty med kvinnors rättigheter och menar att den här situationen får konsekvenser både för det individuella brottsoffret och på samhällelig nivå.
– Att man ständigt lyckas så dåligt med lagföring på det här området gör att man riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendets vilja och förmåga att utreda de här brotten på ett professionellt sätt.
– I slutändan handlar det om likhet inför lagen och att inte bara uppfylla rättsäkerheten, utan också rättstryggheten för den som blir utsatt.

Amnesty släppte förra hösten den uppmärksammade rapporten ”Fallet nedlagt – våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna”, där bland annat vägen genom den svenska rättsprocessen granskades. Katarina Bergehed menar att det inte nog går att betona vikten av utredningskvalitet. Bristerna kan handla om allt ifrån otillräckliga brottsplatsundersökningar till att man underlåter att förhöra identifierade och utpekade misstänkta.
– Även en sådan sak som att förhören inte alltid är tillräckligt ifrågasättande eller att man inte konfronterar den misstänkte ordentligt med de uppgifter som målsägaren har lämnat. Till detta kan man enligt Katarina Bergehed lägga attityder, engagemang och ibland också kunskap. Dessutom används inte medicinsk stödbevisning och dokumentation i tillräcklig utsträckning
– Man har sett en ökning av antalet kvinnor som söker upp sjukvården efter sådana här händelser – här borde det finnas en grund att bygga på och bättre tillvarata den här typen av bevisning, säger Katarina Bergehed.

I domen från Sundsvall påpekar tingsrätten att de inte fått se någon teknisk undersökning som stödjer att mannen skulle ha tilltvingat sig samlag med kvinnan. Det saknas dokumentation av de inblandades kroppar och inte heller har några prover skickats till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL: ”så har inte ens skett med avseende på de besudlingar av blod och avföring som återfunnits på lakan och huvudkudde”. Hade man gjort det borde man, enligt rätten, ha kunnat avgöra om mannen talade sanning när han sa att han inte såg särskilt mycket blod i samband med själva händelsen. Antalet sexualbrottsärenden har gått upp på SKL de senaste åren, med en kraftig ökning efter att den skärpta sexualbrottslagstiftningen trädde i kraft 2005 – förra året hade man drygt 1 200 fall.
– Det vi ser är resultatet av ett ökat samhälleligt fokus på att jobba mot sexualbrott, säger Ricky Ansell, verksamhetsexpert på Biologienheten på SKL.
– Och teknisk bevisning bedöms generellt som allt viktigare i brottmål, fortsätter han.

När det handlar om ett misstänkt fall av våldtäkt där den misstänkte går med på att sexuell kontakt har förekommit, men förnekar brott, ställs parternas berättelser i fokus.
– Men om den misstänkte hävdar att de har haft vaginalt frivilligt samlag, medan målsägaren hävdar att det handlade om en vaginal våldtäkt, så kommer inte den tekniska bevisningen att peka åt något särskilt håll, säger Ansell.
Avviker de däremot från varandra kan tekniska fynd stödja den ena eller andra berättelsen. Hävdar den misstänkte vaginalt samlag medan målsägaren hävdar att det handlar om ett oralt övergrepp, så talar fynd av spermier i munnen emot den misstänktes uppgifter.
– Men det kan röra sig om en våldtäkt utan att vi hittar en enda spermie, om förövaren till exempel inte fick utlösning eller använde sig av fingrar eller föremål – avsaknaden av spår är inte automatiskt friande, säger Ricky Ansell.

En av de som ser till att det finns spår att analysera efter ett övergrepp är Åsa Witkowski, chef för patientverksamheten på Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, i Uppsala. NCK arbetar på regeringens uppdrag med att höja kunskapen om mäns våld mot kvinnor och utveckla metoder för hur man tar hand om våldsutsatta kvinnor. Förutom en patientmottagning driver man också en nationell stödtelefon. I frågan om stödbevisning i våldtäktsmål pekar Åsa Witkowski på den skärpning av sexualbrottslagen som trädde i kraft 2005, då våldtäktsbegreppet utökades till att man inte får utnyttja någons hjälplösa tillstånd eller utnyttja någon som är försatt i vanmakt.
– Det som har hänt är att det här har svängt över lite grann så att det är oerhört svårt att bevisa att det har skett ett övergrepp – det handlar ju om fall som ofta sker bakom stängda dörrar och utan vittnen.
– Det som då kan hjälpa kvinnan är om vi i vår undersökning kan hitta något biologiskt spår som styrker hennes berättelse.

Spåren kan utgöras av saliv, sperma, hår eller fibrer från gärningsmannens kläder.
– Det kan egentligen vara vilka spår som helst som styrker hennes berättelse, men det är viktigt att betona att våra frågor bara syftar till att vi ska göra en bra undersökning.
– Det är inget som kan liknas vid ett polisförhör eftersom sjukvården inte har den kontrollfunktionen.
Witkowski menar att de försöker få reda på så mycket som möjligt om hur det har gått till, förutsatt att kvinnan kan återge det. Ofta är det svårt eftersom hon kan ha varit chockad, rädd och kanske berusad också, vilket kan ha bäring på den rättsliga utredningen.
– Vi ska ta promillehalt vid undersökningstillfället, så att vi kan säga om kvinnan var för berusad för att göra motstånd och att en sexuell kontakt alltså inte kan ha varit frivillig, säger hon.

Uppfattningen får stöd av toxikologen Fredrik Kugelberg som i en artikel i Läkartidningen (28/2009) slår fast att höga alkoholhalter är vanligt hos kvinnor som anmält sexuellt övergrepp och att det är viktigt att sjukvården säkrar bevis för utredning av “hjälplöst tillstånd”. I samma tidning skriver Gun Heimer, chef för NCK, att rutiner och kompetens har ”varierat avsevärt på sjukvårdsinrättningar runtom i landet” när det gäller att tillvarata bevismaterial, som DNA-spår och droganalyser, för rättsväsendets räkning. Men det kan komma att bli ändring på den här punkten, med den spårsäkringssats som nästa år ska ut i hela den svenska sjukvården.
– Den ska tillsammans med en guide vara ett verktyg för vårdpersonalen när de möter ett våldtäktsoffer, så att de systematiskt går från första till sista sidan och undersöker kroppen från topp till tå, säger Åsa Witkowski.
Under året har fem pilotorter fått testa arbetssättet och reaktionerna har hittills varit mycket positiva.
– Personalen känner sig säkrare och kan ha blicken fäst på kvinnan, istället för att sitta och bläddra i sina papper.
Tydligt är ändå att det inte räcker att sjukvården sköter sina uppgifter klanderfritt för att dokumentation och tolkning av skador och spår ska fungera efter en våldtäkt. En rapport från 2007 (Rättmedicinalverket: Uppföljning av rättsintygsreformen) visar att rättintyg bara begärs ut i elva procent av fall vid vålds- och sexualbrott.
– Det här är nästa utmaning, säger Åsa Witkowski.
– Vi kan säga att vi nu har gjort vår del och att det är det dags för de övriga länkarna i rättskedjan, som polis och åklagare, att se till sin verksamhet, säger Åsa Witkowski.

På myndighetsnivå har det hittills gjorts två granskningar av utredningskvaliteten kringvåldtäkt, 2005 och 2007. I ett samarbete mellan Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten togs vid varje tillfälle några hundra stickprov från fyra av landets omkring 40 åklagarkammare. Senare i höst väntas resultatet från ännu en uppföljning. I sin rapport från förra året skriver Amnesty att ”förvånansvärt lite uppmärksamhet har ägnats åt att systematiskt analysera och identifiera brister” i den rättsliga hanteringen av våldtäkt.
– Vårt krav är att regeringen ska inrätta en oberoende granskningskommission, det är viktigt att den står fri från myndigheterna.
– Uppgiften skulle vara att systematiskt granska och inventera alla nedlagda fall av våldtäkt, så att man får ett underlag för att kunna göra förbättringar, säger Katarina Bergehed.

I mitten av oktober påbörjades hovrättsförhandlingarna i Sundsvall för att återigen slå fast skuldfrågan i det omdebatterade våldtäktsmålet. Enligt uppgifter från Sundsvalls tidning pågår, för kvinnans del, den akuta sjukdomsfasen fortfarande, fyra månader efter händelsen. För mannens del föll hovrättens dom förra tisdagen: Fyra års fängelse för grov våldtäkt.

Fakta/Våldtäkt
Högsta domstolen skriver i sin dom den 3 juli 2009:
”Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre.”