I skitjobbens land

Publicerad i Arena #4 2011

Vänstern försvarar arbetslinjen till varje pris. Borgerliga debattörer föreslår vänsterkidsen att prova på hårt arbete i stället för att prata om skitjobb. Men vad ska de arbeten som förstör kropp och psyke och som inte heller går att försörja sig på kallas för?

Santiago de Chile, juli 2002. Utanför kassan på livsmedelskedjan Santa Isabel står en kvinna och packar ner chili, pumpa och majonnäs i en papperskasse innan jag har märkt att hon är där. Packar för dricks, visar det sig. ”Jaha, okej. Det här är ditt jobb?” Vad ska vi säga om det? Ingenting ska vi säga. Det fick åtminstone nybakade oppositions-borgarrådet i Stockholm Karin Wanngård (S) lära sig. Unga ska inte ”låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision”, sa hon på måndagen. Kanske inspirerad av svt:s avslöjanden om hur anställda på The Phone House uppmanats att ta sina liv om de sålde dåligt? Det spelar ingen roll, för på onsdagen hade hon lärt sig: ”Låt mig vara mycket tydlig. Det finns i faktisk bemärkelse inga skitjobb. Det finns inga oviktiga uppgifter, inga skituppgifter.”(Newsmill, 20/4 2011) Okej, gräv ut ett dike på morgonen, fyll igen det på kvällen, sticka en tröja utan garn och packa en frisk människas kassar: inga skituppgifter, inga skitjobb.

I Expressen skrev kristdemokraten Ewa Samuelsson: ”Jag blev förskräckt, speciellt när det kommer från Social-demokraterna som vill kalla sig ett arbetarparti. I ett samhälle behövs alla jobb, och vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb” (19/4 2011). ”Syftar du på Sveriges drygt 66 000 hotell- och kontorsstädare?” fortsatte Samuelsson, denna gång tillsammans med en annan kristdemokrat, Erik Slottner, i Aftonbladet (20/4 2011). Expressens ledarskribent Eric Erfors skrev (21/4 2011): ”Vad vissa vänsterpolitiker inte vill förstå är dock att hårt arbetande människor känner yrkesstolthet, trots att deras yrke stämplas som ett skit- eller pigjobb.” Det var det många som kunde tala om. ”Det är knappast rätt sätt att visa respekt för alla dem som faktiskt försörjer sig som städare eller säljare – och trivs”, skrev Karin Rebas på Liberala nyhetsbyrån (26/4 2011).

En aspekt återkom: Den som kritiserar en typ av arbete och dess villkor kritiserar också människorna som utför det arbetet. Det finns ingen mänsklig existens utanför lönearbetet, den som städar är städare och fläckas därmed ner som person när Karin Wanngård pratar skitjobb. Större identitetsmässig flexibilitet verkade det finnas bland de upprörda debattörerna, som gärna delade med sig av sina egna besök i skitjobbens land. Samuelsson och Slottner, heltidspolitiker i Stockholm, berättade stolt att de har plockat disk och delat ut reklam. Duktiga Johnny Munkhammar (m) har minsann sprungit omkring som tidningsbud i diverse miljonprogramsområden innan han blev författare och riksdags-ledamot, får vi veta på hans blogg. Johan Ingerö, som har diskuterat skitjobb tidigare, försäkrade på sin blogg i vintras att han har ”rätt stor erfarenhet” av de yrken som vänstern ”ser ned på” (9/1 2011). ”Alltså, ni vänsterkids borde testa lite hårda arbeten. Inte bara snacka om dem.”, skrev han på Twitter (7/1 2011). Nyckelordet här är ”testa”. Eller vad säger Pr-konsulten?

Frågan är hur vi hamnade i ett läge där det är ”förskräckande” att hävda att vissa arbeten är skadliga eller onödiga. Sociologen Roland Paulsen beskriver i boken Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin hur synen på arbete en gång gick från förbannelse till plikt, och från plikt till rättighet. Minns Bibelns passage om syndafallet, då människan genom sitt uppror drabbades av Guds vrede: ”Förbannad skall marken vara för din skull. (…) du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Hos Platon är arbetet en förödmjukande sysselsättning som inga fria män bör ägna sig åt, hos Aristoteles är det främst lönearbetets underkastelse inför andras vilja som står för förnedringen. Och, som Paulsen påpekar, i slaveriets antika Grekland behövdes ingen arbetslinje – våldet var en fullt tillräcklig doktrin för att uppmuntra de ofria till arbete. I Rom hade visserligen arkitekter och läkare hög status, men i grunden stod arbetet för något avskyvärt. Latinets labor, arbete, betyder ”extrem ansträngning förknippad med smärta”. Hos kristna centralgestalter som Augustinus och Tomas av Aquino är attityden en annan, men grunden är densamma: Arbetet är en distraktion från högre ting, som bön och kontemplation.

Med reformationen blev det andra tongångar. Paulsen visar hur protestantismen i allians med industrialiseringen grundlade arbetet som en plikt i det kollektiva medvetandet, och menar att arvet efter detta lever kvar i såväl högerns ”entreprenörsdyrkan” som socialdemokratins fostran av den ”skötsamma arbetaren”. En tydlig bild av arbetet som vägen till frälsning finns i Astrid Lindgrens klassiska visa i Emil i Lönneberga där drängen Alfred är rädd att inte komma till himlen för sitt syndiga leverne: ”Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit. Jag har sett din strävan och ditt eviga slit. Därför, fattig bonddräng, är du välkommen här.” Både Luther och Calvin hatade lättja och förordade tvångsarbete för lösdrivare, vilket också användes i 1500-talets England. Det Paulsen framhåller som protestantismens viktigaste bidrag till arbetsideologins etablering är dock något annat, nämligen ett vagare arbetsbegrepp där gränsen mellan arbete och annan mänsklig verksamhet börjar suddas ut.

Från att ursprungligen strängt taget bara ha omfattat de aktiviteter som människan måste utföra för sin överlevnad blir arbete i princip vad som helst som på laglig väg kan generera ekonomisk förtjänst. Det handlar om att arbetets själva substans, dess värde och resultat, osynliggörs – i stället blir välstånd en symbol för flit och hårt arbete. Detta hänger särskilt ihop med kalvinismens tro på straff och lön redan i jordelivet, där den välbeställde kan tolka sin framgång som ett tecken på att vara utvald.

För att etablera denna arbetslinje krävdes dock annat än teologi. Paulsen beskriver hur en industriman så sent som 1694 beklagade sig över låga matpriser; arbetarna ville ju inte jobba mer än två dagar i veckan. Att vara flitigare än nödvändigt fanns inte på kartan för dessa latmaskar. Lösningen fanns i det som den brittiske ekonomen Arthur Young sammanfattade ett sekel senare: ”Vem som helst, utom en idiot, förstår att de lägre klasserna måste hållas i fattigdom för att förbli arbetsamma.” Med sänkta ackord och sänkta löner, barnarbete med det fysiska våldet ständigt närvarande och en fragmentering av arbetsprocessen grundlades en lydnadsmoral och med denna en ideologi där arbetet blev plikt. Med arbetarrörelsens formering och inför det ständiga hotet om arbetslöshet lades ännu en aspekt till detta: arbetet som rättighet. Arbetskritiken har visserligen existerat i den socialistiska idétraditionen, hos tänkare som Pjotr Kropotkin och Paul Lafargue, men rättighetsdiskursen har dominerat. Paulsen talar om arbetarrörelsens ”initiala kompromiss” där man nöjde sig med att få sin del av välståndet genom inkomst och därmed accepterade grunden för arbetssamhället.

När Karin Wanngård får löpa gatlopp för sin milda arbetskritik är det alltså en ganska modern doktrin som styr. Det som är särskilt intressant i vårens skitjobbsdebatt är den relativism som många debattörer ger uttryck för: Ett jobb är per definition bra och viktigt för att det är ett jobb. Den som vill navigera i detta på jakt efter skiten i jobbet behöver en referenspunkt, och en möjlig sådan skulle kunna vara själva människokroppen. Alla har en, och en frisk och hel kropp är oftast att föredra framför en sjuk och skadad. I slutet av maj i år rapporterade LO-tidningen att totalt 709 människor hade omkommit på svenska arbetsplatser under 2000-talet, och att de flesta som dör är män i LO-yrken. Men vi behöver inte gå så långt som till att läggas i jorden, det räcker att fråga sig vad jobbet egentligen gör med kroppen. Förra året ökade antalet anmälda arbetsskador med tio procent, och ohälsan är inte jämnt fördelad över olika jobb. Ett av de yrken som omedelbart dök upp som exempel när skitjobbs-debatten tog fart var städare, som också råkar ligga högt i fråga om sjukdomar och skador. Risken att drabbas av långvarig sjukfrånvaro är nästan dubbelt så hög hos städare som hos arbetskraften i stort, visar den årliga rapporten Allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrånvaro från Afa försäkringar 2010.

En undersökning från Svenska miljöinstitutet från 2008 visar att sex av tio städare har ont i kroppen varje vecka, och att 25 procent har ont ibland. Mer än hälften upplever sitt arbete som påfrestande och fysiskt tungt. Belastningen består i ensidiga upprepningar, arbete i ledernas ytterlägen (som vid dammning och avtorkning) och tunga lyft. Här kan tilläggas att arbetsmiljölagen fram till 2008 inte omfattade hushållsnära tjänster, det vill säga städning och annat arbete i privata hem. Och fortfarande råder, av integritetsskäl, specialregler kring Arbetsmiljöverkets befogenheter att göra inspektioner.

Den som hävdar att det är bra för människan att arbeta oavsett hur arbetet ser ut, får svårt att förklara resultaten från en studie som publicerades i tidskriften Social Science and Medicine 2009. Den visar nämligen att människor med osäkra anställningar har sämre psykisk hälsa än de som är helt arbetslösa. En leda inför livet, knuten till arbetet, kommer också till uttryck i avhandlingen Att upprätthålla livet – Om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige. Ekonomhistorikern Soheyla Yazdanpanah har intervjuat ett tjugotal kvinnor – vårdbiträden, städare, barnskötare, skolkökspersonal – om hur de får ihop tillvaron med små inkomster, slitsamt arbete och fullt ansvar för barn. ”Jag känner mig mycket trött. Det finns inte någon glädje i livet. Livet är inte vackert.”, säger Roya, en av de intervjuade.

Detta är ett utdrag. Läs hela artikeln här.